Kapitalismen behöver få några rejäla örfilar

Anders Westgårdh

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-10-18

På jakt efter en ny stekpanna strövade vi genom centrala Göteborg i lördags. Höstsolen sken över gator och torg, och doften av högaktiva kreditkort låg tung över stan.

Ändå vet vi ju att krisen är ett faktum. Demonstrationerna mot börskapitalismens girighet som började på Manhattan sprider sig raskt över världen. I helgen arrangerades de första i Sverige. Köpcentrumet Nordstan blev skådeplats i Göteborg och trots shopping­kassar i bägge ­händer lyckades jag göra tummen upp.

Jag tycker nämligen att ­kapitalismen behöver några rejäla örfilar.

I USA är motståndet förpackat som 99 procents-­rörelsen, den andel av ­befolkningen som trots sin storlek sällan eller aldrig får njuta av det välstånd som enprocentarna har som ­naturlig livsstil. De 99 ­procent som inte äger, inte har makt, inte får vinstdela. Det kanske inte är vetenskapligt exakt men det är en bra bild av kapitalismens obalans.

Marknadsekonomi är den minst dåliga samhällsform vi hittills har testat. Särskilt i sin europeiska form där det ekonomiska utfallet återspeglas i en hyggligt demokratisk välfärd som tillfaller fler än den översta procenten.

Och där skatten är en nyckel­faktor.

I förra veckan hörde jag norske hotellmiljardären Petter Stordalen lyfta fram just inställningen till skatt som en överlevnadsfaktor för den goda kapitalismen. Han uttryckte det ungefär som att ”civilisationen börjar med skatt”, och att roffare som inte begriper detta är de som ger kapitalismen ett välförjänt dåligt anseende.

Därför var det skönt att Jan Björklund fick en örfil av ­sina partikamrater på Folkpartiets landsmöte i helgen. Man tröttnade helt enkelt på hans mekaniska bjäbbande om sänkta skatter. Ett härligt bakslag.

Detsamma gäller Carl Bildt, som äntligen blir ­ifrågasatt på allvar i samband med rättegången mot de svenska journalisterna i Etiopien. Om Petter Stordalen eller Percy Barnevik (på ålderns höst) är något slags goda kapitalister får Bildt agera motsatsen. Det går att sätta bock i alla rutor: skattesänkningar för de ­rikaste, bonusar för de som redan har allt, exploatering av naturens resurser i fattiga länder – och den överlägset mästrande attityd som är hans personliga signum.

Wall Street-­demonstranterna hävdar att det är systemets fel. Jag menar att kapitalisterna är ­kapitalismens främsta problem.

De otidsenliga utsugarna som vägrar att bidra till annat än sitt eget berikande.