Margaretha Krook visste om att kostymen syddes

Margaretha Krook, 1997 - 2000.

När jag passerar ­Dramaten stannar jag ibland upp vid Margaretha Krooks staty och klappar henne lite på magen. Det är jag inte ­ensam om - statyn ser blankputsad ut över hela hennes ansikte och över magen.

Hundratals männi­skor står där och smeker henne varje dag. Det är för att den är uppvärmd, så klart. På vintrarna kan man värma händerna mot hennes kinder efter en promenad runt Djurgården. Jag ­läser i en bok om Margaretha Krook att hon sent i livet var medveten om att statyn skulle göras i hennes ära och att den efter hennes död skulle placeras på hörnan till Dramaten vid roten av Nybrogatan, platsen där hon alltid tog en rökpaus innan hon gick tillbaka in till repetitionerna. Hon tyckte att det var en bra idé med en staty. Tanken var att skulptören skulle gjuta av hennes kropp för att använda som en grund.

De började ta hennes mått, men hon hann dö. Och de fick lösa det på ­annat sätt. Men jag har tänkt mycket på det på ­sista tiden. Att hon var medveten om statyn.

Tranströmer skrev att det ibland händer att döden tar mått på människan och att kostymen sys i det tysta. I det här fallet hade alltså en skulptör tagit mått på Margaretha Krook - och hamrade kopparen i det tysta. Jag undrar så hur det var för ­Margaretha Krook att veta att den där statyn skulle byggas. Den här insikten om att man ska dö.

Jag minns sista våren ­innan pappa dog. Han hade råkat somna med glas­ögonen på och vänt sig på sådant sätt i sömnen att glasögonen gått i två delar.

Vi tejpade dem provisoriskt, pappa såg märklig ut när han bar glasögonen med all vit tejp i ansiktet. Vi sa till pappa att vi skulle lämna in dem på ordentlig lagning. Pappa nickade stilla där han låg i sängen. Men så sa han: ”Äh, det kanske inte är ­någon idé”. Han tittade upp på oss, log milt och sa: ”Det är ju inte så långt kvar”. Jag minns att jag och mina ­bröder protesterade vilt, vi sa ”nej, nej, du har fel, det är långt kvar!” Men ändå. Vi lagade aldrig glasögonen. Och pappa dog tre månader senare.

Den här plötsliga insikten som kommer till en då och då. Insikten om att man ska dö.

Det är så vidrigt att det ­inte går att formulera. Man fattar, men fattar inte.

Vi vet ju förutsättningarna och väljer helst att inte tänka på det.

Men våra kostymer sys i det ­tysta.

Följ ämnen i artikeln