Livet är en dödlig sjukdom

Ingen har behövt kämpa mindre för sitt historiska avtryck än personen som lanserade talesättet surt sa räven. Så lätt! Det är surt. Och sen en räv.

Jag tänker att det är ett hån mot alla som kämpat för att spela roll, som rasat mot det döende ljuset men aldrig fått fotfäste i historieböckerna. Den ständigt växande skaran i historiskt utanförskap. Vi som ska stupa mellan raderna.

Surt sa räven.

Det är orimligt att vissa inte behöver anstränga sig mer för att besegra människans djupaste fruktan: att ätas upp av den stora betydelselösheten.

Livet är en dödlig sjukdom.

Om hundra år är hela mänskligheten utbytt mot en annan, hittills okänd, mänsklighet. Hela jorden kommer att styras av främlingar. Det är besynnerligt att inte fler bryter ihop av den sortens tankar. Hur vi ändå finner oss i diagnosen. 

What we do in life echoes in eternity mullrade Russell Crowe i ett skogsbryn och även om hans karaktär var påhittad kapslade repliken någonting riktigt: vår ursinniga längtan efter att lämna ett avtryck, eller snarare hur den kan användas för att dirigera oss. En fruktan så stark att miljoner sprungit rakt in i döden för att besegra den.

Medan andra bara säger någonting om en räv och vinner.

Det är surt. Och sen en räv. Echoes in eternity.

Gräver man upp talesättet med rötterna finns det förstås en hel fabel där nere. Som det ofta gör. Med sura druvor som blev sura rönnbär någonstans på vägen. Och en räv.

Det är en svag fabel.

Liksom många andra fabler tillskrivs den greken Aisopos som lär ha dräpts för 2 577 år sen. Kanske för att någon fick nog av hans svaga fabler. Tänker jag. Kanske att den där med haren och sköldpaddan blev droppen. Det är inte klokt hur svag den är.

Allvarligt: visa mig en gammal fabel som hade passerat en förläggare idag.

Antikens Grekland var naturligtvis en guldålder för människan men kanske också lite av ett fönster för early adopters. Arkimedes princip har jag länge varit misstänksam mot. Var det verkligen värt en egen princip? Eller var han bara den enda i Syrakusa som hade badkar.

Och Pythagoras. Är det rimligt att hans sats är household idag? Det går ju inte att misslyckas med att upptäcka den! Tror jag!

Man måste säga det först. Som Enrico Fermi. Han med paradoxen.

Fermis paradox.

Formulerad med munnen full av tonfisksmörgås under en lunchrast i New Mexico.

Det finns flera hundra miljarder solsystem i galaxen, många äldre än vårt, men vi ser inga tecken på intelligent liv där ute. De borde ju ha kolonialiserat galaxen för länge sen.

Så var är alla?

Undrade Fermi. Majonäs i mungipan.

Typiskt konstigt, nickade sällskapet. Låt oss för alltid kalla det Fermis paradox!

Till Fermis försvar ska sägas att han var en briljant kärnfysiker med ett alldeles eget grundämne och periodiska systemet släpper inte in några dussinmänniskor. Men det gör ju bara saken värre. Han har ett grundämne, det kanske säkraste fotfästet i evigheten man kan ha. Behöver man verkligen en paradox också? En paradox som en tioåring kan formulera!

Fermi vilar i periodiska systemets vackraste passage, den vinnande melodin i slutet av aktiniderna: Einsteinium, Fermium, Mendelevium, Nobelium. Där någonstans skulle man vila. Men det kommer aldrig att ske.

Kanske i ett periodiskt system över uttryck med rävar i?

För snart fem år sen försökte jag etablera ett eget ord. Med räv och allt.

Rävdiska [rævd’iska]: att diska samma tallrik om och om igen för att förlänga egentiden. Utövas av småbarnsföräldrar. Se även rävbajsa och rävhänga (tvätt).

Det gick bra (naturligtvis, jag hade ju en räv). Språkrådet plockade upp rävdiska bland årets nyord 2012 och jag kunde känna det, hur mitt väsen var på väg att späs ut i det kulturella grundvattnet. 

Men sen glömde ni använda det. Tydligen. En googling idag ger 329 träffar. Jag kanske satte räven i fel ände? Eller så är jag bara född för dum och för sent för att göra avtryck. Man borde levt på tiden när disk sa räven hade räckt. Eller när man kunde resa sig ur badet och kliva rakt ut i evigheten.

Jag upptäcker nästan aldrig någonting i badet. En gång noterade jag att navelluddet steg till ytan. Att det liksom flöt. Och jag hann tänka att man kanske kunde sy kläder av navelludd. Till sjömän… Det var ingen lång tanke och det fanns inget heureka i slutet av den.

Enrico Fermi.

Faktaresistens

Under första tre månaderna som president har Donald Trump – som brukade rasa mot president Obamas golfande – spenderat 19 dagar på golfbanan. Obama spenderade 0 dagar på golfbanan under sina ­första tre månader. Det intressanta är undersökningen som visar att en ­majoritet av Trumps väljare (53%) inte tror på att Trump golfat mer än ­Obama. Ett odramatiskt exempel på en dramatisk mekanism.

Vad ska det bli av pojkarna?

Enligt Ungdomsbarometern 2016 är de fem vanligaste identiteterna för unga svenska tjejer: 1) feminist, 2) antirasist, 3) hundmänniska, 4) miljövän och 5) storstadsmänniska. För killarna ser det ut så här: 1) gamer, 2) sportfantast, 3) prylnörd, 4) datanörd och 5) träningsfreak. Som pappa till två små pojkar blir jag lite stressad av det här.

Följ ämnen i artikeln