Nä du Laleh, det är Goliat som är hjälten
Den usla historien om David och Goliat är aktuell igen.
Tusen år före Kristus radar filisteerna upp sig vid kanten av en dal utanför Jerusalem. De är militärt överlägsna israeliterna på andra sidan, men för att undvika onödig blodspillan framför de ett fredligare förslag. Arméerna behöver inte slå ihjäl varandra, det räcker med en tvekamp där den förlorande kämpens sida frivilligt retirerar.
Filistern Goliat tycks vara den rättmätige segraren, men israeliterna skickar en kille med distansvapen som skjuter ihjäl sin chanslösa motståndare. David skändar sedan liket genom att skära av huvudet, klä av rustningen och stolt bära iväg bytet.
Såklart faller berättelsen i bitar av lite källkritik. I vissa texter beskrivs David som en vuxen krigare, i andra som en 15-årig fåraherde och i en tredje variant deltog den blivande kungen inte ens i duellen utan snodde äran för vad doldisen Elhanan utförde med slungan.
Oavsett vilket är det en gåta att vi hyllar honom. Israeliterna måste ha haft en monumentalt skicklig historieberättare eller copywriter på sin sida för att lyckas spinna historien 180 grader, så att en lemlästande fegis med överlägsen vapenarsenal framstår som hjälten.
Det var ju Goliats sida som förhindrade att soldaterna stormade neråt dalbottnen med svärden höjda. Vad gjorde han fel utöver att vara lång?
Laleh tycks inte ha något riktigt svar när hon 3 000 år senare hämtar gammaltestamentlig inspiration till en kampsång. I hennes Goliat är David utraderad. Allt som räknas är striden, avståndstagandet, för vi ska aldrig skada varandra men vi ska slåss mot Goliat.
Det är en symptomatisk tolkning, en slags nationalsång för folk som är så upptagna med att beskriva motståndarna att de glömmer bort sig själva. Gå till kompisar och grannar, lyssna på Agenda eller hör på radio. Allt är emot något. Invandrare eller utsugare, de vuxna eller de barnsliga, snobbarna mitt i eller sluskarna längst utanför etablissemanget. Usch för dem. Och hurra för oss som varje dag slåss mot Goliat.
Lyssna lite lojt och det verkar som att Sverige har åtta missnöjespartier som utkämpar åtta kamper, varsågod att välja det du delar fiende med.
Men vad är de för?
Vad är du för?
Frågorna låter naiva, men kan du säga tre saker du älskar i ditt lokalsamhälle? Kan du sedan fortsätta med tre på regional och nationell nivå? Och om du ska vara visionär, kan du säga tre saker du vill införa i ditt samhälle?
Det senaste åren har affirmationer blivit trendiga. Folk uppmanas mantra positiva budskap i spegeln före sänggång, gärna något om att välja lycka, att vara stark. Men tänk så fint om vi lyfter blicken från oss själva och efter tandborstningen tittar in i spegeln och viskar tyst:
– Jag älskar biblioteket och önskar att de fick förlängda öppettider.
– Jag är stolt över vår sjukvård.
– Jag är tacksam över offentlig konst som jag inte förstår men som ändå tillåts finnas.
Det är svårt, himla mycket svårare än att slunga iväg stenar mot allt och alla, men därför en nyttig övning.