Tumören i min väns hjärna spred sig – döden hade bråttom
För några år sen satt jag på Karolinska sjukhuset med min vän T och hans käresta K. De hade bett mig följa med så att nån mer skulle höra vad läkaren hade att säga, eftersom de själva förmodligen skulle befinna sig i chock.
Läkaren sa att T nog inte kunde räkna med att skriva på samma sätt i framtiden, att hans yrkesliv skulle komma att se annorlunda ut. Vi får hoppas på operationen, sa han, men läget är allvarligt.
I så fall tar jag livet av mig, sa T och tittade på mig: Om jag inte klarar det själv, får du hjälpa mig. Jag lovar, sa jag, men först måste du ge operationen en chans.
Ring mig sen, viskade läkaren när vi gick därifrån.
Jag besökte T ett par gånger i veckan. I mina dagboksanteckningar återkommer hans vädjan att jag ska vara beredd. Vilken dag som helst var det dags att samla ihop ett antal tabletter att mata honom med, för själv kunde han inte.
Det behövdes aldrig, tumören i hjärnan spred sig som ett utspillt glas vatten. Döden hade bråttom.
Jag tänkte på T när jag i helgen följde Centerns partistämma, som beslutade att de ska arbeta för rätten till dödshjälp. Jag är isande trött på Centerns valfrihetspiss, men i den här frågan är jag med dem hela vägen.
Vem har rätt att bestämma över vår död? Ska det bara vara den som har muskelstyrka och motorik kvar, eller talet att förklara sig på en dyr klinik i Schweiz, som ska få avsluta sitt liv?
För tre år sen kom P C Jersild med boken ”Hur vill du dö?” som handlar om vem som ska ha makten över livets slut. Där monterar han varsamt ner samtliga argument som framförs mot aktiv dödshjälp.
Men det finns ett argument kvar, som ändå är att ta på allvar. Att införa aktiv dödshjälp kan vara ett sätt för vården att spara pengar. Döende människor är dyra, här finns stålar att hämta.
Vi vet att människor är mottagliga för sånt. I krisens Grekland för tio år sen, ökade antalet självmord bland gamla markant. De tog livet av sig för att inte ligga sina ekonomiskt pressade familjer till last.
Jag minns min barndoms Berit Hedeby, som 1978 dömdes till ett års fängelse för att hon hjälpt sin MS-sjuka vän att dö enligt hans önskan. Jag tänkte på henne som Sveriges modigaste människa, jag hoppades att jag själv som vuxen skulle få uppleva en sån oreserverad vänskap.
Solen stod högt på himlen när vi bar T:s kista ut till begravningsbilen. Jag har aldrig lyft nåt så tungt, T var alldeles för ung för det här.
Vad hade hänt med mig om jag hade varit tvungen att hjälpa honom? Vilket straff hade jag fått? Jag vill inte tänka på det, lika lite som jag vill tänka på att nån annan ska bestämma över min död.
Jag hoppas att Centern vågar driva den här frågan på allvar.