I dag gick städaren Americo i pension
Americo Herrera ställde in städvagnen i förrådet för sista gången i dag.
Lokalvårdaren i riksdagen gick i pension och avtackades i vederbörlig ordning av arbetsgivare och jobbarkompisar med kaffe, tårta och presenter.
Huvudpersonen tog uppståndelsen med någonting som framstod som fattning och ro.
– Jag fyllde 68 i går. Kroppen är fortfarande hel. Det är bra att sluta innan ryggen går sönder.
– Jag har elva barnbarn. Det är dags att ge dem tid.
Fotograf Björn Lindahl och jag har stämt träff med Americo Herrera i Riksdagens entré, den heter Bankhallen, här låg en gång Riksbanken, en halvtimme före avtackningen.
Det är detta som är hans städområde. Det är här han har hittat borttappade femhundringar, SL-kort, id-handlingar och en peruk.
Det var här jag träffade honom första gången.
Den nionde november 2021, jag skrotade runt i riksdagen och väntade på att Stefan Löfven skulle besöka talmannen och kasta in handduken.
Men han dök inte upp. Vilket troligen var lika bra. Säga vad man vill om statsministrar, men de saknar inte utrymme i pressen och de kan sannolikt utebli en och annan dag utan att läsarna får spader.
Den kortvuxne äldre mannen som drog en städvagn genom Bankhallen var en annan femma. Invandrare, lokalvårdare, en av alla dessa miljontals människor i detta land vars röster sällan eller aldrig hörs.
Så jag intervjuade honom i stället. Skrev en text. Bilder togs. Någon timme senare låg storyn om Americo Herrera, flyktingen från Chile, ute på Aftonbladets sajt.
– Sedan dess har ingenting varit sig likt. Folk här i huset som aldrig har sagt hej till mig började plötsligt hälsa.
En känd riksdagsledamot, Herrera, vill inte avslöja vilken, ville till och med ta en selfie.
Vad tycker du om denna plötsliga uppmärksamhet?
– Jag förstår att det går att ha synpunkter. Men jag tycker mest att det har varit kul.
Det har blivit ytterligare några kolumner om Americo Herrera. Alltid har det funnits något i riksdagen att skildra med denne lågmälde man i förgrunden.
Magdalena Andersson tillträder. Säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Magdalena Andersson avgår.
En och annan politiker, ivriga att framstå som goda och nere med knegarna, har länkat till texterna på twitter och skrutit att de alltid hälsar på Americo.
Ett tecken så gott och genant som något på att kontakt med såväl verklighet som "vanligt folk" fullständigt har gått förlorat.
Americo Herrera rycker på axlarna åt uppståndelsen och berättar att han snart ska på en två månaders lång semester till hemstaden Valparaiso i Chile.
En stad han övergav i slutet på 1980-talet. Landets ekonomi låg i ruiner, han och hans familj sökte sig någonting bättre.
Det blev Sverige. Här tänker Americo Herrera bli gammal.
– Det är här jag har mina döttrar. Och min son som ligger begravd på en kyrkogård.
– Jag saknar Chile. Men när jag är där saknar jag Sverige.
Rotlösheten, migrantens eviga förbannelse.
I riksdagen har denne man arbetat sedan 2002. Han har sagt hej till dem alla. Göran Persson, Carl Bildt, Ebba Busch.
– Mitt största minne är Obamas besök. Avspärrningarna överallt. Jag såg honom på håll.
Han visar oss den snabbaste vägen genom kulvertar till det nyrenoverade Ledamotshuset, där en liten avskedsceremoni ska hållas.
Kimberly, 25, äldsta barnbarnet har anslutit. Det här vill hon inte missa.
Drygt 20 lokalvårdare har samlats. De har alla arbetat här länge. Riksdagsförvaltningen är en stabil arbetsgivare.
Städchef Jermu Larsson Suikkari håller ett tal, presenter delas ut.
Ett lejon i miniatyr från arbetsgivaren, en likadan fast betydligt större restes 1926 på Riksbron, som i sin tur är en kopia av en antik egyptisk skulptur.
Ett presentkort till gallerian i Farsta som arbetskompisarna har samlat ihop.
Utanför fönstret susar bilar förbi i ansiktshöjd, på andra sidan smala Rådhusgränd tornar Högsta domstolen upp sig och den som vrider huvudet till höger kan se en skymt av Stadshuset bortom broar och vatten.
Americo Herrera är en av cirka 120 000 personer som går i pension i Sverige i år. En av många som kommer att tackas av med kaffe och tårta.
Det är ingenting speciellt med den här berättelsen. Så här ser det ju ut varje dag på arbetsplatser runt om i landet. Trotjänare tackas av, livet går vidare.
En man reser sig hastigt, råkar välta stolen han satt på, springer gråtande ut.
Han heter Erik Engström och har städat i riksdagen i 15 år.
Americo Herrera springer efter. De två männen håller om varandra länge, kramar varandra hårt.
