Frågan vi måste ställa oss: Ser vi våra barn?
Ser vi alla våra barn?
Bara några dagar efter att FN kritiserade Sverige presenteras två rapporter om mordet på Yara, berättelser som ekar av sorg.
Svenska myndigheter jobbar långsamt och metodiskt och först de senaste veckorna har vi sett vilka slutsatser som går att dra av ett snart ett år gammalt mord på en åttaårig flicka.
Tingsrätten dömde nyligen kvinnan som var satt att vårda Yara till livstids fängelse för att under tortyrliknande former har dödat ett barn i ett resonemang som i desperation ropade ut frågor som inte fann några svar.
Historien om ett litet barn som skickades från Gaza till ett fredligt land i en annan del av världen och vars tysta lidande passerade berörda myndigheter har i dag även fått ett annat slags avslut.
IVO, inspektionen för vård och omsorg, presenterade utredningar om hur socialnämnden i Karlskorna hanterade flickans ankomst och orosanmälningarna som gjordes om henne.
Trots att Yara hade upplevt krig och flykt och kom hit ensam ansågs hon inte ha något speciellt behov av stöd. Inte heller granskades familjen som tog hand om henne tillräckligt.
Och de tre orosanmälningarna som kom in till socialen från personer i hennes omgivning och från polisen ledde inte till tillräckliga insatser.
Mest fatal är de bristande rutinerna rörande den sista anmälan, som polisen faxade till ett nummer som inte längre används.
"Brister i socialnämndens handläggning har bidragit till att flickan Yara i Karlskorna inte fick den vård hon behövde och hade rätt till", konstaterar IVO.
Det är en fasansfull formulering, den innebär att flickan troligen hade varit vid liv i dag om socialen haft vettiga rutiner.
Men även socialtjänstemän är människor och människor begår misstag. Socialen har noggrant utrett hur det kunde gå så fruktansvärt fel och har genomfört förändringar som IVO finner tillräckliga.
Ja, ser vi alla våra barn?
I förra veckan presenterade FN:s barnrättskommitté sin första rapport om Sverige på fem år. I påfallande skarpa ordalag oroades experter från 18 länder över bland annat diskriminering av invandrarbarn och för att ensamkommande flyktingbarn försvinner från asylcenter.
Ivo presenterade sin rapport på en presskonferens i Malmö. Samma stad där polisen så sent som i går lade ner en utredning av vad som tycks vara en vakt som misshandlar en nioårig flyktingpojke.
Få beröringspunkter finns mellan Yara, pojken på Malmö central och FN:s rapport. Men det finns skäl att fråga sig:
Ser vi verkligen alla våra barn?
Ett mått på civilisation är vår vilja att skydda de som inte syns, de som inte hörs, de som saknar förmåga att göra sin röst hörd.