Stäng av tjänsterna för notoriska hatare
Vad är det de gör, de som, ofta under antagna namn, förtalar, ofredar och hotar andra människor till livet via nätet?
Man kan kalla dem marginaliserade. Man kan resonera om deras respektive eländiga barndomar, om att de uppfattar sig själva som ständigt missförstådda och om att ingen lyssnar på dem. Som om det vore ett giltigt skäl att förstöra livet för andra, oskyldiga människor.
En del förståsigpåare vill förklara fenomenet genom att börja i den änden. Men man kan också ta näthatarna på allvar och se till deras handlingar. För offren är det synnerligen allvarligt, ibland över självmordets gräns.
Faktum är att näthatarna bryter mot lagen. De begår brott. I likhet med tjuvar, bedragare, utpressare och våldsmän utför de kriminella handlingar.
Vårt samhälle bygger på att individer som begår kriminella handlingar ska straffas för dessa.
Enigheten om detta är närmast total, och inställningen har gamla rötter: ”Enom till straff och androm till varnagel”. Men när det gäller denna form av nätrelaterad volymbrottslighet fungerar ingenting.
Polisen skriver av anmälningar på löpande band på grund av brist på resurser och förmåga. Skolorna - rektorerna - står inte sällan omedvetna eller handfallna inför de brott som begås mot deras elever.
Föräldrar har ofta ingen aning om vad deras barn gör och/eller utsätts för på nätet.
Om näthatets utbredning ska kunna stävjas krävs åtgärder från det så kallade civilsamhället. För att det ska bli en förändring bör vi också ställa oss frågan om ansvar i vidare mening. Vad säger telekombolagen, som tillhandahåller de kriminella näthatarnas verktyg?
I mobiltelefonföretagens avtal med kunderna finns tydliga regler.
De stora bolagen Tele 2, Telia, Telenor och 3 har likartade skrivningar som stadgar att kunderna inte får använda tjänsterna till olagligheter, och att tjänsterna inte får användas på ett sätt som skadar, hotar, stöter eller ärekränker tredje man, det vill säga andra personer.
Bredbandsleverantörerna har liknande regler i sina kundavtal. I Comhems avtal till exempel står att kunden inte får uppmana till brott eller ”göra eller sprida uttalanden som diskriminerar eller utpekar någon ras, hudfärg, kön, religion, tillhörighet till etnisk grupp eller sexuell läggning”. Kunderna får inte heller ”göra eller sprida uttalanden som är stötande eller ärekränkande”.
Frågan är om telekombolagen lagt in dessa skrivningar enbart för att kunna två sina händer, eller om de verkligen menar allvar med respektive ställningstagande.
Problemet i Sverige är ju inte att det saknas lagar och regler. Problemet är att de inte tillämpas.
Således kommer här ett anspråkslöst förslag till telekombolagen:
Stäng av tjänsterna för ett antal väldokumenterat notoriska näthatare som bryter mot lagen och mot era regler.
Det vore inte censur. Det vore blott en rimlig reaktion mot avtalsbrott i affärsuppgörelser. Det vore att visa lite ryggrad och – med en frekvent näringslivsterm – Corporate Social Responsibility.