SD organiserar vår tids motsvarighet till nazisternas SA
Det finns ingenting förvånande i att ledande sverigedemokrater gång på gång avslöjar sig som antisemiter. Partiet har ju ett klart nazistiskt ursprung. Men när riksdagsledamoten Anna Hagwall torgförde den klassiskt nazistiska föreställningen om en särskilt lömsk judisk makt över medierna öppnade hon, möjligen utan att förstå det själv, ett närmast svindlande rasistperspektiv. ”Ingen etnisk grupp ska tillåtas äga mer än fem procent av media”, hävdade hon med siktet inställt på familjen Bonnier, som hon betraktar som judar. Så långt inget konstigt, det är ett evigt nazistiskt omkväde.
Men hur tänkte riksdagsledamot Hagwall då i nästa led? För låt oss säga att det vore sverigedemokratiskt korrekt att den ”etniska gruppen” judar fick äga fem procent av de svenska medierna. Då återstår att fördela de återstående 95 procenten. Låt oss göra ett försök att tränga in i den sverigedemokratiska tankevärlden: zigenare, lappar, negrer och möjligen finnar borde alltså få fem procent var? Vi har då fördelat 25 procent av medieägandet. Möjligen anser Sverigedemokraterna att de människor de kallar babbar också utgör en särskild grupp. Låt gå för det, då är vi uppe i 30 procents medieägande. Men nu börjar det gå trögt. Anna Hagwall själv ser sig möjligen som arier, german eller ”etnisk svensk”, men skulle också denna grupp tvingas nöja sig med bara fem procents ägande, och vad göra med återstoden?
Det är som synes inte lätt för stackars sverigedemokrater att skapa politisk praktik av sin rasistiska teori. Särskilt inte om man hela tiden ska förneka att man är rasist. Att ställföreträdande partiledaren Mattias Karlsson jämrade sig över partikamraten Hagwalls antisemitiska utspel berodde, menade han, på en djup orättvisa. Omgivningen hade inte observerat partiets ”mångåriga kamp mot antisemitismen”. Vilket nog är sant men också låter sig förklaras av att olika partiföreträdare gång på gång försäger sig. Föreställningen att ”judarna håller i trådarna” (enligt SD-politikern Mikael Höglund) är knappast ovanlig i partiet, lika lite som judeskämt, som när riksdagsledamoten Oscar Sjöstedt skakande av skratt berättade om hur man sparkar på döda får och kallar dem judar. Det finns ett intressant skäl till att SD:s ledning är extra känslig just när det gäller antisemitism. I det parti där Jimmie Åkesson inledde sin karriär 1995 var man traditionellt nazistisk, omgav sig med heilande skinnskallar och såg just judarna som värsta rasfienden. Men i dag är SD riksdagens mest Israelvänliga parti och har konjunkturkänsligt bytt ut judar mot muslimer när det gäller hat. Då blir det förstås extra förargligt när partimedlemmar gång på gång utlöser en reflex i högerarmen som får dem att framstå som Dr. Strangelove.
Detta tycks vara partiledningens känsligaste punkt, att kunna jämföras med den gamla vanliga nazismen när man i själva verket fört ”en mångårig kamp” mot ett av nazismens mest karaktäristiska drag. På så vis var det logiskt att SD anmälde Stefan Löfven till konstitutionsutskottet efter att han kallat partiet nazistiskt. Sant är att Jimmie och hans närmaste krets jobbat hårt på att tvätta bort en hel del alltför tydliga drag av ursprunget, som när man bytt ut judar mot muslimer som hatobjekt nummer ett, eller bytt ut den gamla partisymbolen, den fascistiska facklan hämtad från nysvenska rörelsen, till en liten fin blåsippa. Men sant är också att SD är riksdagens enda nazistliknande parti.
Den största likheten ligger inte i partiets rasism utan i att man under Kent Ekeroths ledning organiserar och uppmuntrar vår tids motsvarighet till nazisternas SA. SA-busarna, de så kallade brunskjortorna, var på sin tid nazistpartiets ”stormtrupper” som med vapen i hand satte skräck i hela Tyskland, hotade och misshandlade eller mördade alla som kunde ses som motståndare, misshandlade alla som vägrade att höja högerarmen till heil när man paraderade på gatorna.
Dagens motsvarighet till SA-busarna arbetar på nätet. Den som kritiserar partiet riskerar att bli mordhotad, politiker som journalister, tjänstemän som inte betalar ut bidrag enligt SD:s önskemål mordhotas, sjukhuspersonal mordhotas om man vägrat besök av Jimmie Åkesson, till och med forskare som studerat SD mordhotas på grund av vad de kommit fram till, musiker som inte vill spela på SD:s sammankomster mordhotas. Kort sagt försöker man skrämma alla politiska motståndare till tystnad. Och till detta kommer ständiga hot om att rensa ut journalistkåren eller poliskåren så fort man nått makten. Just så arbetade SA, fast utan dagens tekniska möjligheter. Och precis som när det gällde SA, där partiet kunde hänvisa till att det var en helt självständig rörelse, förhåller sig dagens SD till sina ”fotsoldater”, som man kallar nätbusarna. I just detta mycket speciella avseende uppträder SD på exakt samma sätt som det tyska nazistpartiet. Och det är ingen liten detalj. Det är en väsentlig likhet, en pedantiskt efterapad strategi.
För övrigt anser jag att...
...Det bästa med Nobelpriset till Bob Dylan är att det minskar risken att den ännu värre flumpellen Leonard Cohen får priset. Det sämsta var att amerikanska författare som Joyce Carol Oates och Philip Roth åkte längre bak i kön.
...
det är mycket svårt att tro att Therese Johaug dopat sig med en läppsalva. Men det är något lurt med den tydligen oerhört utbredda astmasjukligheten i det norska skidlandslaget.