Mejla

Kristoffer Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag blev dumpad av min bästis

Publicerad:
Uppdaterad:
En sprucken vänskapsrelation gör ont.
Foto: Colourbox
En sprucken vänskapsrelation gör ont.
Laddar Live Upplevelse

– Det här är den jag är. Om du inte gillar det kan jag bli en annan.

Så borde jag ha sagt när Ellie gjorde slut som kompis. För till skillnad från människor med en tydlig personlighet har jag flera, beroende på vem du vill ha.

Vi möttes 2010. Ellie ställde nyfikna frågor, fattade vad man sa, tog vid med egna betraktelser. Hon hade kompisar som spelade piano på efterfesterna. Hon skärskådade tomt prat, hittade kluriga poänger i okluriga tv-program och hade hatat den här enkelspåriga beskrivningen, som att hon var en älva som spred stjärnstoft över mänskligheten.

Hon var en vanlig typ, en bra vanlig typ.

Klart att jag ville närma mig. Så jag släppte upp testballonger och undersökte vilka som tilläts flyga. Skämtade på ett sätt, provade ett annat, ett tredje, och noterade när Ellie skrattade.

Satte på Robyn, Solomon Burke, jazz. Skrävlade, underdrev, redogjorde för böcker jag läst eller jobbgrejer jag skrivit. Aha den flög, aha den störtade.


Vi blev vänner. Vi bakishängde ibland. Jag besökte ett kollo hon var föreståndare på, bodde med de andra ledarna, nattbadade i en becksvart sjö. Ett tag hyrde jag hennes lägenhet. Som jag älskade hennes sällskap på middagar, att återvända från ett toabesök och se henne inbegripen i ett livligt samtal med en svårpratad gammal innebandypolare.

Kan man vara stolt över en som inte är ens partner?

Klart man kan. Jag var stolt över Ellie.

I DN berättar Elisabeth Åsbrink att Lars Norén sa upp bekantskapen för att han inte stöttade hennes arbetsgivares hållning i Natofrågan. Dramatikern såg kaféer och vänner som lika utbytbara, skriver hon. Lars framstår som ovanligt futtig. 

Vissa drag delade jag med honom. Den här perioden bjöd jag ofta in till temafester, till vardagsplojer, till knäppa projekt. Kom och måla av mig. Kom och sy. Kom och provät ett kokt stekt ägg och ett stekt kokt.

Avvek någon messade jag bara in en annan, exakt vem var inte så noga, så skarorna blev allt brokigare. Ellie verkade gilla den sidan och jag förstärkte den.

Mot stratosfären seglade ballongerna.


En gång skrev jag till henne: kom så gör vi något bra av den här dagen. Hon svarade långt senare att hon var trött på den sortens ytliga inbjudningar, på att vara ersättlig, vadå göra något bra? Kan vi inte bara ses utan skrajt halvironiska förbehåll? Duger inte jag?

Det var slutet. Vi möttes lite senare för att lappa ihop det spruckna, men efter en stel timme skildes vi åt och hördes inte mer.

Visst borde jag ha bättrat mig, tänkt om, eller inte tänkt alls. Bara blivit en avspänd och mindre endimensionell skitkompis. Men jag var sårad och iddes inte.

Jag filade på repliker som bara hade begravt oss djupare.

– Jag har blivit en outhärdlig karaktär. Där har du rätt. Men vi har format honom tillsammans.

När en kärleksrelation tar slut förklaras det med att passionen slocknat. Det är tröstande att varken behöva skylla på dig eller mig utan på avförtrollningen.

När en vän gör slut finns inga givna sanningar att ducka under. Skulden är någons. Någon duger inte, någon beter sig fel, någons umgänge är ej önskvärt.

Och nog för att varje sprucken relation har sin egen skadebild, men måste jag jämföra krascherna efter en kärlek och en vänskap så finns bara ett svar.

Det gjorde ondare att förlora sin bästis.

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: