Jag – ett offer för den digitala revolutionen
Människan är uppfinningsrik och när vinterkylan slår till lär vi oss snabbt att hantera våra smartphones med nästippen istället för fingertopparna. Det är en dråplig syn att beskåda – och samtidigt en ny bild av vårt starka beroende. Det digitala knarket håller oss i ett järngrepp.
Själv är jag bland dom värsta jag känner. Jag blir genuint nervös när telefonen inte är med. Var är den? Jag kroppsvisiterar mig själv, så som man gjorde på den tiden då cigaretterna var det stora beroendet.
Häromdagen hade jag missat att ladda batteriet över natten. Telefonen dog just när jag skulle gå ut genom köksdörren hemma. Den dog i mina händer.
Plötsligt hade jag fem minuter nerför gatan, några minuter på hållplatsen, tio minuter på spårvagnen – helt utan kontakt med omvärlden. Hur skulle det gå? Det kunde ju komma flera viktiga mejl eller sms. Någon kunde faktiskt söka mig. Vad skulle dom tro?
Osäker och illa till mods slår jag mig ner på ett säte. Runtomkring mig sitter unga och gamla män och kvinnor med böjda huvuden, försjunkna i sina smartphones. Men vad skulle jag göra?
Jag tittar ut genom fönstret och ser staden åka förbi med sina skoaffärer och överfulla papperskorgar. Vid Valand stiger en man ombord. Han är några år yngre än mig. Han sticker in handen i jackan för att hala fram sin telefon och börja pilla. Det är i alla fall vad jag tror – men i stället drar han fram en bok!
Inte en läsplatta, utan en vanlig bok. Jag nästan stirrar på honom. Så… så jävla coolt! Han bryter mönstret, han går sin egen väg. Han inte ens överväger att twittra om sin spårvagnsresa!
Den digitala revolutionen är nästan större än hjulet och elden. Gränslös kommunikation, all världens kunskap, aldrig ett dött ögonblick. Men man måste lära sig att tämja den, annars kommer den att äta upp oss. Gränsen mellan frihet och slaveri är bara några megabyte tunn, och det som är avsett att föra oss närmare riskerar att slita oss isär.
Åtminstone blir jag allt mer irriterad – både på mig själv och andra – när man sitter och samtalar på det gamla sättet och plötsligt plockas telefonen fram. Ett mejl har kommit, ett sms har anlänt. Eller så har ingenting hänt, men det är ju säkrast att kolla.
Memo: måste sluta med detta. Det är ohyfsat och barnsligt. Multitaskigt, rent av.