Var går gränsen för Israels massmördande?
Det fanns en tid då Israel och Israels alla försvarare drev linjen att palestinier inte var förtjänta av demokratiska fri- och rättigheter. Palestinierna misskötte sig, hävdade man. Palestinierna manifesterade gång på gång, på de mest opassande sätt, sitt missnöje med att vara ockuperade. Följaktligen var det palestiniernas eget fel att ockupationen måste bestå och att det inte kunde upprättas någon självständig palestinsk stat. Det var annars den lösning på konflikten som varenda liberal politiker i västvärlden ägnade åtminstone en läpparnas bekännelse.
Fast ingen normalbegåvad politiker kan ha trott att det kunde bli verklighet. Eftersom den ockuperade befolkningen hela tiden misskötte sig, protesterade mot markstölder, klagade om de fördrevs från sina hem, kastade sten mot polisen och vid ett par tillfällen försökte göra uppror, ställde till med våld och omfattande skadegörelse.
Alltså måste Israel ta på sig den tunga bördan att bedriva fortsatt ockupation, lägga stora resurser på polis och säkerhetsstyrkor och fylla sina fängelser med de värsta bråkmakarna, med eller utan rättsliga procedurer.
Bakom denna skyddsmur av politiskt hyckleri arbetade Israel konsekvent och metodiskt, decennium efter decennium, med att kolonisera och bebygga den ockuperade Västra Jordanstranden (”Västbanken”) för att till slut omöjliggöra varje praktisk möjlighet till en tvåstatslösning. Världen lät det ske, trots att just detta var det ofta och utan omsvep uttalade målet för Israels regeringar.
Därmed hade argumentet att det var palestiniernas trilskande som omöjliggjort en självständig palestinsk stat tjänat ut. Saken var klar, ockupationen permanentad. Allt hopp var ute och då föddes, med benäget israeliskt bistånd, terrororganisationen Hamas i det avskurna och muromgärdade utomhusfängelset Gaza.
Hamas ville inte heller ha någon tvåstatslösning. De ville förgöra Israel. Vilket passade den israeliska regimen alldeles utmärkt. Man var överens. Ingen tvåstatslösning, bara krig. Starkast vinner.
För Israels anhängare gick det inte längre att låtsas tro på fred. Då behövdes ett nytt argument för att försvara Israels territoriella erövringar. Det blev palestiniernas hat mot ockupationsmakten, vilket kunde sägas vara antisemitiskt, eftersom ockupanterna är judar. Liksom all kritik runtom i världen mot Israels benhårda härskarlinje kunde avfärdas med samma argument.
Eftersom antisemiter är moraliskt diskvalificerade fanns inte längre någon giltig kritik mot israelisk erövringspolitik. För övrigt kunde palestinierna beskrivas som de mest inbitna antisemiterna av alla. Därför rättslösa.
Hamas terrorattack den 7 oktober i år gick längre i spektakulär grymhet och hänsynslöshet än någonsin tidigare. I total och beräknande cynism måste Hamas ha förutsatt hur Israel skulle reagera. Det skulle bli den mest omfattande hämndaktionen någonsin, genom att bomba Gaza och döda tiotusentals civilpersoner. Möjligen tänkte sig Hamas att när Israel dödat så många obeväpnade män, kvinnor och barn att den arabiska och muslimska omvärlden inte stod ut så kunde det leda till storkrig genom en samlad attack mot krigsförbrytarstaten.
Sådana cyniska och antihumana kalkyler är bara möjliga i hägn av religiös fanatism. De massmördade palestinierna kommer ju i Hamas föreställningsvärld till Himmelriket som martyrer, det är Guds vilja att Israel skall förstöras osv.
Efter första månadens hämndkrig i Gaza står dödssiffrorna i 1 400 israeliska mordoffer mot 14 000 palestinska mordoffer. Och det är bara början. Eftersom Israels uttalade mål är att dels utplåna Hamas från jordens yta, dels befria drygt 200 israeliska gisslan. Det är oförenliga mål, sannolikt också ouppnåeliga.
Men att ens försöka uppnå dessa mål leder till massmord av ofattbara dimensioner. Frågan blir då hur långt på den helvetesvandringen Israel har med sig Europas och USA:s stöd.
Den svenska regeringens hållning hittills är att Israels massmördande är ”proportionellt” och därför ingår i Israels rätt att försvara sig. Men när dödssiffran i Gaza överstiger 50 000? Och var går gränsen för Joe Biden? Det återstår att se.
Och vad med den svenska kärntruppen av Israels försvarsadvokater på kultur- och ledarsidor, hur många lemlästade och dödade palestinska barn tål de? Rätt många, tycks det. Hela gänget har sedan länge retirerat till att försvara Israel med argumentet om antisemitism. Snart sagt varenda liberal ledarskribent och kulturjournalist har skrivit sin egen sång om den antisemitiska farsoten, oavsett hur lite de vet om Palestinafrågan. De ser antisemitism överallt. Ingen aldrig så liten observation av verklig eller påstådd antisemitism är för obetydlig för att inte av kulturskribent kunna framföras som indirekt försvar för Israels bombningar.
Det är en dubbel politisk katastrof. För den här gången flammade antisemitismen upp på riktigt i spåren efter Israels terrorkrigföring. Därför är det förfärligt, en veritabel olycka, om kampen mot detta andliga gift saboteras av desperat försvar för ett krig av folkmordskaraktär.
För övrigt anser jag att…
… Ebba Busch, den olyckan, inte direkt oväntat skämde ut sig mest i antisemitjakten i sin anklagelse mot Magdalena Andersson för att ”det är hon som har banat väg för den antisemitiska våg som vi ser på våra gator och torg”.
…det går att förklara varför Palestinafrågan är världspolitikens mest svårlösliga problem. Det är en konflikt mellan två parter där båda har rätt. Mer om det berättar jag i en annan kolumn.