Jag kallade mina söner till dödsråd
Döden. Döden.
Döden. Det är döden som jag tänker på när jag har hämtat ut mitt nya körkort. Står där på trottoaren utanför Posten och stirrar på bilden av mig själv. En rätt schyst bild om jag får säga det själv.
Plötsligt får jag syn på datumet när jag ska hämta ut ett nytt körkort nästa gång. Det är år 2020. Hoppsan. Har precis fyllt 65. Lever jag då?
Jag tänker ofta på döden. Man gör det i min ålder. Man vet att den finns och man vet att den kan slå till. Att den kan slå till med en plötslig och oresonlig kraft. Man vet att döden är irrationell och orättvis och att den följer sin egen logik.
Man vet att man själv står på tur.
Och för bara någon vecka sedan upptäckte jag att jag satt och skrev på en lista till mina två söner. Det var en detaljerad beskrivning på hur jag ville att min begravning skulle ta sig ut. Musik, hymner, sånger, blommor, dikter. Jag hade också tecknat ner en massa synpunkter om bord, stolar, konst – allt som absolut inte fick skeppas i? väg till Myrorna.
Och jag var stenhård på punkten: jag tänkte inte ligga några månader i ett kylrum och vänta på att få slukas av lågorna. En rekordsnabb hantering, tack. Fort in i elden och så rakt ner i familjegraven.
Och när allt det här var klart, så satt jag och stirrade på den där listan. Jag greps av tveksamhet och tänkte: Var inte det här lite underligt? Och hur hade jag tänkt förmedla den här önskelistan till mina söner?
Mejla och sammankalla till ett slags dödsråd? Eller bara ringa och säga: ”Hej, det är Mamma. Jag vill diskutera min död.”
Jag kunde föreställa mig deras reaktion. Hur de skulle bli tysta. Hur de skulle överväga resterna av mitt förstånd och hur den äldre skulle säga: ”Mamma, du dör inte.” Och hur den yngre skulle säga: ”Mamma, du dör inte … i dag.”
Efter några dagar ringde jag i alla fall. Inget svar, så jag fick tala in ett meddelande, där jag alltså sammankallade till det här … dödsrådet.
Vet inte varför, men mina söner brydde sig aldrig om att svara på kallelsen. Och allt dog av sig själv.
Så häromdagen råkade jag få syn på den där önskelistan som låg och skräpade här på skrivbordet.
Jag stirrade på den. Och jag rev den i bitar.
Himlen får vänta.