Åkessons starkaste gren är att ducka allt ansvar
Varje större intervju med Jimmie Åkesson föregås av samma diskussion. De som tycker att han inte ska intervjuas alls är lika röststarka som de som tycker att han självklart ska intervjuas. Eftersom intervjuerna oftast blir av får vi en efterdebatt, också den numera välkänd. En falang tycker att det var en för hård intervju och en annan tycker frågorna var för snälla eller att helt andra frågor borde ha ställts.
Det här bruset har lett till en sanning bland tyckarklass och journalister, att det är ”omöjligt” att intervjua Jimmie Åkesson. Vad det omöjliga skulle bestå i är oklart, men efter att ha gjort ett antal intervjuer själv och lyssnat och tittat på ett stort antal gjorda av andra så är det en sak som sticker ut.
Det handlar inte om dåliga frågor, snälla frågor eller fel frågor utan om Åkessons ovilja att ta ansvar. Ingen annan svensk partiledare uppvisar samma pubertala reflex att smita undan det självklara ansvar som faller på partiets högsta topp. Skavlans intervju för en tid sen var ett lysande exempel på detta.
Är klimatet i svensk politik för hårt, frågade Skavlan.
Ja, svarade SD:s partiledare.
På följdfrågan om inte hans parti varit pådrivande i detta svarade Åkesson blankt nej.
På frågan om reklamfilmen där muslimska kvinnor med barnvagnar ställdes mot svenska pensionärer med rullatorer hade kunnat köras i dag duckade Åkesson och sa att han inte är kommunikatör i partiet, han ”bestämmer inte”.
På frågan om SD:s beslut att fälla regeringens budget och sms:et med texten ”Give them hell” till Björn Söder verkligen var att ta ansvar för Sverige, kom svar i form av undanflykter. ”Jag vill inte påstå att jag var inblandad i att ta ansvar på det sättet”.
Den enda ursäkt jag inte hört Åkesson använda är att hunden åt upp hans läxa, men jag skulle inte bli förvånad över om den kommer. Han har uppenbarligen aldrig tänkt fel eller gjort misstag och inte partiet heller. I själva verket är ju förmågan att erkänna fel och brister en tillgång som vittnar om mognad. Inte bara hos politiker.
Vad den här oviljan beror på vet jag inte, men jag är övertygad om att den är central i bygget av partiets självbild och roll i svensk politik. SD må vara Sveriges tredje största parti, men något ansvar tänker de inte ta. Inte för något.