Rolf Åbjörnsson har en särskild plats i helvetet
Rolf Åbjörnsson (KD) har varit i Finspång och stirrat på tiggare.
När riksdagskandidaten sedan intervjuas om denna förfärande upplevelse liknar han dem vid ”en epidemi”. De fattiga människorna är som en sjukdom. Han vill ha bort dem.
Han är alltså kristen, om någon missade det.
Kanske borde Rolf ha informerats om att just de orden garanterar honom en plats i skärselden.
Å andra sidan är det inte alltid så lätt att finna rätt ord. Kanske var det ordet ”livsrum” Rolf sökte efter?
På tyska heter det ”lebensraum”. En viss tysk diktator var rätt förtjust i det. Och precis som det mesta han var förtjust i, bortsett från vegetarisk mat och breda motorvägar, är det i dag politiskt omöjligt.
Men vilket annat ord ska vi använda? Är det inte livsrummet, den rena stadsbilden, Rolf och hans vänner vill uppnå?
För att inte tala om det rena samvetet.
Varje människa man möter är en spegel av oss själva. Rolf Åbjörnsson vet det. En människa som sitter utanför ett köpcentrum, med trasiga tänder och ingrodd smuts över armarna och upp över halsen, är en klarare spegel än de flesta. Det är därför vi vänder bort ansiktet.
Vi vill så gärna se oss själva som hyggliga människor. I trettiotalets Tyskland hade vi nog trots allt valt rätt sida, i sextiotalets Sverige hade vi nog protesterat mot tvångssteriliseringarna. Vi tror på rättvisa.
Det är den självbilden som krossas när vi tittar mot den smutsiga tiggaren utanför köpcentrumet som viskar ”please please”. Bilden förvrängs som i en skrattspegel på ett nöjesfält.
Så vi tittar hellre bort. Förnekar blint. Delar bilder på Facebook av tiggare som fingrar på mobiltelefoner. Sväljer myten om att tiggarna är offer för organiserade ligor. Värjer oss som små barn.
Inom socialpsykologin kallas det ”kognitiv dissonans”. För att slippa konfronteras med vår egen glappande självbild försöker vi rationalisera vårt eget beteende. Lägga skulden på tiggarna. Avhumanisera. Likna dem vid ett sjukdomsutbrott som kan smitta oss, våra städer och torg.
Kanske har Rolf Åbjörnsson sneglat mot Norge. Regeringen, blåbrun till färgen, har nu infört förbud mot tiggare. Samma vecka meddelade Norge att man vägrar ta emot fler sjuka flyktingar från Syrien. Enligt FN-rapporterna ett land där elvaåringar torteras: får sina fingernaglar utdragna med tång, blir slagna med metallkablar, får elchocker i könsdelarna.
De barnen kan glömma hjälp. Världens rikaste land har inte råd. Den norska regeringens arton medlemmar är fullt upptagna med att rista in sina egna namn på historiens skampåle.
Precis som Rolf Åbjörnsson vill de värna sina städer och torg, sitt lebensraum.
De vill äta sin brunost och dricka sin Solo ifred. Utan tiggare och flyktingar som förstör utsikten.
Hoppas det smakar.
Fotnot Här svarar Rolf Åbjörnsson på Sandahls kolumn.