Här föll aldrig järnridån
Vi kör på smala, vindlande asfaltsvägar i östra Tyskland.
Plötsligt dyker den upp inbäddad i grönska, den 30 meter långa bit av gränsmuren som vi fått tips om.
Sliten och gräsbeväxt står den strax utanför byn Görsdorf där järnridån skilde öst från väst för snart 35 år sedan.
Fast i praktiken försvann den aldrig.
Murbiten framför oss var del av det forna Östtysklands inre gränsmur som skulle hindra människor som var missnöjda med det socialistiska paradiset från att fly till väst.
Den som ändå försökte riskerade att skjutas av de östtyska gränsvakterna.
I dag meddelar en skylt att det ensamma murstycket fungerar som insektshotell och som hem för fladdermöss.
Rent fysiskt försvann gränsen efter Berlinmurens fall den 9 november 1989. Men mentalt är gränsen i högsta grad levande.
Något som inte minst märktes i det nyss genomförda EU-valet. Resultatet är en lika tragisk som tydlig bild av att de gamla gränserna fortfarande existerar.
I alla delstater i det forna DDR blev högerextrema Alternativ för Tyskland största parti, bortsett från huvudstaden Berlin.
I västra Tyskland dominerar kristdemokraterna, CDU nästan överallt. Bortsett från Bremen där socialdemokraterna vann och Hamburg där De Gröna triumferade.
När jag veckan före valet reste runt i delstaten Thuringen var de flesta byar tapetserade med valaffischer från Afd. Budskap som ”Vårt hemland först” och ”Stoppa migrationen”.
Lokalbefolkningens hat mot den sittande tyska regeringen är kompakt. Människor är upprörda över miljöåtgärder för att minska utsläppen som skulle kosta dem en massa pengar. De är upprörda över att migrationen inte har stoppats. Att pensionerna är för låga och att det är ont om jobb. De är arga för att tyska skattebetalares pengar går till att skicka vapen till Ukraina och att landet inte längre importerar billig gas från Ryssland.
Ett parti lyckades fånga upp detta missnöje. Afd.
Tidigare var det till största del kvarlevorna av det gamla östtyska kommunistpartiet, Die Linke, som hade den rollen.
För invånarna i det forna öst verkar det inte spela någon roll att Afd:s toppkandidat Maximilian Krah strax före valet gjorde nazistvänliga uttalanden eller att hans assistent i EU-parlamenet greps för att ha spionerat för Kina och eventuellt även Ryssland.
Afd tillhör de partier i EU-parlamentet som nästan alltid röstar mot sanktioner mot Ryssland och mot att väst skickar vapen till Ukraina.
Inte heller det faktum att partiet i tre delstater klassats som ”garanterat extremistiskt” av den tyska säkerhetstjänsten hade någon avskräckande effekt.
Tyskland har satsat enorma summor på att få landet att växa ihop till en enad nation. Under 30 år efter Berlinmurens fanns en särskild skatt för boende i västra Tyskland som gick till renovering av hus, vägar och annat i öst.
Men ingenting verkar ha hjälpt.
En stor del av människorna i det gamla öst är övertygade om att de har det sämre än sina landsmän i västra Tyskland. De blir extra upprörda när flyktingar som anländer får bostäder och pengar till mat och andra nödvändigheter. Jag hör många rykten om att de får mer i bidrag än tyska medborgare. Det spelar ingen roll att det inte stämmer. Folk i öst tror på det ändå.
Människor är missnöjda med att allt från gamla DDR skrotades och förklarades värdelöst.
Det fanns mycket här som var bättre än i väst, är en åsikt jag ofta hör. Alla hade ett arbete och en lön de kunde leva på. Plats på förskola var en självklarhet. Det fanns en känsla av solidaritet och gemenskap människor emellan.
När muren föll blev alla statsägda östtyska företag värdelösa över en natt. För en spottstyver köptes de upp av kapitalister i Västtyskland. Många lades ner omedelbart eftersom de var olönsamma eller producerade varor som ingen längre ville ha. Varför köra runt i en Trabant, den stinkande DDR-bilen, när det fanns bekväma Audis och BMW.
Det har gått över 30 år sedan detta hände men många i de östra delarna känner sig fortfarande åsidosatta, som andra klassens medborgare. Inte fina nog för väst.
De lever i en nostalgivärld där den gamla kommunisttiden idylliseras och glorifieras. De längtar efter ett samhälle som inte längre finns kvar. Lite som många Sverigedemokrater.
Priset Tyskland får betala för misslyckandet med att återförena öst med väst är bland annat en växande extremism, framförallt till höger men även till vänster.
Afd växer även i västra Tyskland men det råder ingen tvekan om att det är i öster som den bästa jordmånen finns.
Om drygt ett år är det parlamentsval i Tyskland. Med tanke på hur impopulär den sittande koalitionen av sossar, miljöpartister och liberaler är får man förmoda att Afd går fram kraftig i valet i september 2025. Liksom i de delstatsval som hålls i höst.
Den fysiska muren är borta nästan överallt – men den mentala är lika hög som tidigare.