Samlag med Pamela det enda som fattas

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En gång drömde jag om att bli fotbollsspelare. Sedan drömde jag om att bli författare.

Plötsligt står jag mitt i en ekvation som är alldeles för stor för att ens kunna bygga en dröm av.

Det är en solig lördagseftermiddag i Lillehammer. Jag debuterar på mittfältet i Sveriges författarlandslag i fotboll. Landskamp mot Norge. Det är den femtonde minuten.

Tiden upphör.

Sekunden innan. En hög boll mot straffområdet. Jag som fixerar bollen med blicken. Kastar mig bakåt i luften.

Och tiden upphör.

Som när poeterna kommer sent till träningen:

"Vad är tid?"

Fotboll är tid. En idrott som går ut på att härda ut, att vänta in möjligheterna, både ögonblickets och uthållighetens idrott.

Grusdamm mellan raderna, som den vänsterfotade romantikern Gunnar Ardelius sa dagen före match.

Inlägget i fråga kommer från min kompanjon på innermittfältet, fackboksförfattaren Martin Bengtsson.

I det svenska laget har vi nämligen inte samma problem som i exempelvis det ungerska landslaget, där prosaförfattarna vägrar att passa bollen till fackboksförfattarna. Och där poeterna gnäller på bänken.

I Sveriges författarlandslag är truppens kanske mest blödande poet, Pontus Lindh, också lagets hårdföre mittback, både bildstark lyriker och iskall nickspecialist.

Sekunden efteråt. Jag ligger på marken och fumlar med händerna i de plastkulor som utgör Stampeslättas konstgräs. Som hämtat ur en illa tecknad Buster-serie: Jag har gjort mål med en bicycleta, en brasiliansk cykelspark, i min landslagsdebut.

Låt gå för att det är en vit mans cykelspark, med fler referenser till ryggskott än till Copacabana.

Sverige vinner till slut med 5-2. Efter landskampen kommer en man utklädd till Darth Vader (nej, fråga mig inte varför) ut på planen för att ta vinnarna i hand.

Och det enda som fattas i pojkrumsdrömmen är att Pamela Anderson föreslår ett samlag.

Vi står runt mittlinjen och håller om varandra, femton individualister som tillsammans bildar ett vinnande kollektiv.

Vi har små plastkulor mellan dobbarna, i byxorna, kalsongerna, strumporna, armhålorna.

Vi har lårkakor och skrubbsåriga knän, grusdamm mellan raderna.

Medan ett par högtalare av diskutabel kvalitet spelar den svenska nationalsången tar Darth Vader alla oss spelare i hand.

Jag lutar mig mot mittbackspoeten Pontus som står på min högra sida och viskar:

Ingen kommer att tro mig.