Därför kommer Japan att resa sig ur ruinerna
Bilderna från Japan berör mig mycket starkt, för under tre år i början av 1980-talet var jag SVT:s korrespondent i Asien med kontor och bostad i Tokyo och ända sedan den tiden har jag känt en stor kärlek till den japanska kulturen och folket.
På den tiden hände det ofta att jag vaknade till på natten med känslan av att jag låg i hytten på ett fartyg i hög sjö. Det gungande, knirrade och knarrade och inte förrän något föremål föll ner med ett brak på golvet insåg jag att jag låg i min säng i fjärde våningen i Tokyo och att det var jordbävning. Rummet fortsatte att gunga. Man var fullkomligt maktlös, man bara låg där och försökte känna åt vilket håll det hela var på väg. Blir det värre, eller avtar det, som det brukar? Jag kunde höra hur en tung tavla sakta hasade åt ena sidan, skakningarna fortsatte.
Varje gång tänkte jag: ska jag stiga upp och leta reda på den där jordbävningsutrustningen, som borde finnas i varje välutrustat och ansvarskännande hem? I den ska finnas skyddshjälmar, ficklampor, konserver, tändstickor, filt. Helst skulle man enligt instruktionerna krypa in under ett stadigt bord, eller ställa sig i en dörröppning eller där det finns flera stödjande väggar.
Men på något sätt skulle det kännas fånigt att ligga under bordet i skyddshjälm och med en låda corned beef tryckt mot pyjamasen.
Men jag var ju inte ensam, vi var en familj med fem personer. Skulle jag samla alla nu eller om en liten stund?
Oftast tog gungningarna och skakningarna slut lika plötsligt som det började. Tystnad. Varje gång tänkte jag att jag nog måste fräscha upp den där nödutrustningen. Det hade liksom aldrig blivit av. Det värsta är att den behövs kanske bara en enda gång. Men vilken?
De japanska seismologerna registrerar över tusen jordrörelser per år. Av dem brukar ett femtiotal vara ganska allvarliga. Under mina år i Japan gungade marken rejält tre–fyra gånger i månaden. Jag vande mig ändå aldrig. Varje gång kroppens egen seismograf registrerade gungningen kom tanken: är det allvar nu? Är detta det stora skalvet som alla vet en dag ska komma?
Hur kan man leva så? Det går alldeles utmärkt.
Japan är som ni alla vet en av världens mest utvecklade nationer och var länge världens näst största ekonomi, nu är det nummer tre efter USA och Kina.
Ändå borde Japans möjlighet att existera som lyckad nation vara ungefär lika osannolik som det är för humlan att flyga.
Betänk följande: Japan är lite mindre än Norge till ytan. Sjuttiofem procent av landets yta består av obeboeliga berg, ändå bor det nära 130 miljoner människor på den yta som går att bo på. Där är de, som vi sett, ständigt utsatta för risken av jordbävningar och förödande tsunamis. När som helst kan det bli vulkanutbrott och jordras och årligen drar svåra tyfoner och häftiga skyfall över landet. Dessutom är faran för större miljökaststrofer överhängande.
Japan har inga egna naturresurser, ändå är den japanska levnadsstandarden bland den högsta i världen och japanerna lever längre än alla andra folk med en medellivslängd på 73 år för män och 78 för kvinnor.
Ytterligare en faktor som kunde tala emot att Japan har blivit en sådan ekonomisk framgång är att japanerna tillhör en helt egen kultur, med ett språk som inte förstås av någon annan och med ett skrivsystem som är det mest komplicerade i världen. Dessutom talar få japaner något annat språk än japanska.
Under 1900-talet drabbades Japan av två stora katastrofer – jordbävningen 1923 i Tokyoområdet då 140 000 människor omkom och andra världskriget där Japan blev det enda land i världen som bombats med atombomber. Bägge katastroferna blev starktpunkter för ett nytt och bättre Japan.
Så kommer det självklart att bli även nu. Japan kommer att resa sig ur ruinerna just därför att det är en unik kultur med en alldeles egen form av inre energi: gambatte. Det är den japanska formen av kombinerad sisu och jävlar anamma, det är den som kommer att skapa ett nytt japanskt under ur de ruiner vi nu ser på bilderna.