Är du okej med att din pension göder groteska bonusar?
Det är inte lätt att vara bankdirektör i dessa tider. Regelverk upp till öronen och oavsett hur bra det går blir belöningen en tsunami av gnäll från en ogin pöbel. Det är inte ens vettigt betalt. De svenska storbankernas chefer tjänar alla runt 14 miljoner om året. Det är väldigt mycket, åtminstone i det universum där 99,9 procent av svenskarna lever. I det nya Girig-Sverige? Juniorlöner. Bankdirektörer har blivit lite av näringslivets underklass.
2022 var det sämsta året för svenskarnas privatekonomi sedan Roxette stod på topp, enligt SCB. Desto bättre gick det för storbolagens chefer, AB Volvos vd Martin Lundstedt drog exempelvis in 52 miljoner. Men inte ens det är faktiskt särskilt mycket att komma med nuförtiden.
Vad sägs om 553 miljoner? Så mycket tjänade Kristoffer Melinder under 2022, i form av vinst i sitt privata holdingbolag. Bakom den spektakulära siffran ligger ingen banbrytande innovation som slår världen med häpnad utan något betydligt mer vardagsgrått : rådgivning. Kristoffer Melinder är chef och partner på Nordic Capital, vars affärsidé är att locka kapital från investerare och för deras räkning köpa och sälja företag utanför börsen. I praktiken är Kristoffer Melinder och hans kollegor ett slags konsulter.
För sina råd tar Nordic Capital en fast avgift på runt 2 procent av kapitalet varje år plus 20 procent av vinsten när företagen säljs. Eftersom Nordic Capital förvaltar 330 miljarder kronor och gjort många klipp blir beloppen skyhöga. De tio bäst betalda delägarna gjorde tillsammans en vinst på 2,5 miljarder i sina bolag under 2022, i genomsnitt 250 miljoner per person eller fem gånger Volvo-chefens lön.
Och då är ändå gänget på Nordic Capital inte de mest välavlönade i sin bransch.
Den betydligt större konkurrenten EQT är noterat på börsen och största ägare är en liten klick partners. De rikaste 20 delägarna har tillsammans aktier värda 150 miljarder kronor. Ordföranden och grundaren Conni Jonssons post är värd 13 miljarder kronor. I år ger aktierna knappt 170 miljoner i utdelning. Det stannar inte där. Vinstdelningen på 20 procent summerar de tre senaste åren till totalt 27 miljarder, varav en tredjedel går till bolaget och två tredjedelar rakt ned i fickorna på cheferna. Bara under 2021 kunde Conni Jonsson kvittera ut 600 miljoner i vinstdelning från EQT, enligt dokument från Skatteverket.
Det som EQT och Nordic Capital sysslar med kallas private equity på finanslingo och uppskattningsvis mellan 50 och 100 svenskar har blivit miljardärer på detta sätt de senaste femton åren.
Det håller på att förändra både näringslivet och samhället. Det vittnas om att det är svårt att få duktiga människor att ta toppjobb i de stora företagen. Varför utsätta sig för aktiemarknadens och medias granskande ögon när det i det tysta går att tjäna tio gånger mer i ett private equity-bolag? Det förvrider också synen på pengar, där människor i Stockholms finanskretsar som tjänar 10 miljoner om året på riktigt kan känna sig som fattiglappar. Det är inte så konstigt att vd-lönerna rusar i höjden och att all moralisk diskussion kring vad som är rimligt sedan länge lyser med sin frånvaro.
Den som har förmågan att ta furstligt betalt för sitt arbete är förstås bara att gratulera.
Men någon kanske undrar vem som står för notan?
Svaret: Du. De statliga AP-fonderna och privata pensionsbolag som Skandia investerar sedan länge en mindre del av sina pengar i fonder från EQT, Nordic Capital och andra liknande bolag i Sverige och utomlands. Hela den globala private equity-industrin bygger i huvudsak på vanliga människors pensionskapital.
Det reflexmässiga svaret från både private equity-branschen och pensionsbolagen när bonusarna kommer på tal är att alla ska vara glada. Vinsterna har ju varit enorma! Smakar det så kostar det.
För det första är resultaten, om man skrapar lite på ytan, inte så imponerande som branschen vill göra gällande, i många fall marginellt bättre än att sätta pengarna i en indexfond.
Men även om avkastningen vore fantastisk haltar logiken.
Med samma synsätt skulle förvaltarna på Ap-fondernas själva ha fått flera hundra miljarder i bonus de senaste tio åren efter att framgångsrikt fått våra pengar att växa. Vilket naturligtvis är otänkbart. Varför? För att det skulle ses som ett fullständigt groteskt sätt att berika sig på det offentliga välfärdssystemet. Et voilà.
Medan ersättningarna i börsbolag är transparenta är insynen i private equity-industrins miljardrullning minimal. Och till skillnad från börs-vd:ar betalar riskkapitalister med hjälp av snåriga upplägg ofta lägre skattesats på sina inkomster än många av de människor vars pensioner de placerar.
Private equity har en roll att spela. Men guldruschen bygger i grunden på en perverterad avgiftsmodell som skapat en gigantisk maskin designad att mjölka världens pensionssystem till max. Resultatet är en slags motsats till kapitalism, där några få tjänstemäns intjäning saknar koppling både till den personliga risk de tar (i praktiken noll) eller den samhällsekonomiska nytta som skapas.
När bankernas stora vinster debatteras är rådet till knorrande kunder alltid detsamma: var tuffare mot er bank! Om det är några som borde skickas på kurs i prisförhandling är det våra pensionsförvaltare.