Snart är 62 000 gängkriminella en sanning
Sverige har fler gängkriminella än det bor människor på Gotland!
Påståendet är visserligen felaktigt, rikspolischef Petra Lundh inte ens antydde någonting åt det hållet vid dagens presskonferens, men vad spelar det för roll.
I den visklek som det offentliga samtalet har utvecklats till kommer det redan i eftermiddag vara en etablerad sanning att 62 000 förhärdade figurer ingår i kriminella organisationer.
Men än var det morgon och rikspolischefen framträdde tillsammans med justitieminister Gunnar Strömmer, som snart kommer behöva ställa en tältsäng i någon korridor bakom pressrummet i Rosenbad för att hinna få lite vila mellan alla dessa möten med tidningar, radio och tv.
Ämnet för dagen var dock betydligt intressantare än den genomsnittliga presskonferensen: ”Ny lägesbild över antalet gängkriminella”.
Lundh pratade snabbt och effektivt och bilder med siffror och staplar kom och gick på en skärm.
• 14 000 personer bedöms vara aktiva i kriminella gäng.
• 48 000 personer tros ha kopplingar till dessa brottsliga organisationer.
• Cirka 95 procent av de inblandade uppskattas vara män.
Den här bilden grundar sig på insamling av uppgifter från olika håll. De lokala polisområdena, regionala underrättelseenheter, finanspolisen och ekobrottsmyndigheten och från NOA.
Det ser, vid en första anblick, gediget ut. Det ser ut att vara förfärligt många som ingår i eller har samröre med gäng.
Men låt oss komma ihåg att detta endast är en uppskattning. Och det är en uppskattning som är behäftade med vissa problem.
Exempelvis finns ingen rättslig definition av begreppet ”kriminella nätverk”. Det innebär att beräkningar som dessa kan spreta åt olika håll beroende på vad man menar med brottslig organisation.
Och en närmare blick på uppskattningen ger vid handen att det inte finns misstankar om gängrelaterad brottslighet mot 78 procent av de 48 000 som bedöms ha ”koppling” till nätverk.
Ett annat sätt att uttrycka det är att mer än hälften av de 62 000 är någonting så vagt som personer som av en eller annan anledning återfinns i polisens underrättelseinformation. Onekligen en lågt lagd ribba.
Och vad betyder egentligen ”koppling” till gäng? Vi fick veta att det handlar om personer som har bindningar med minst två personer som är aktiva i en organisation, men inte så mycket mer.
Innebär det att alla skötsamma småsyskon med en bror och en kusin som är kriminella ingår? Alla de unga i utsatta förorter som känner några lokala gangsters? Människor kan hamna i underrättelserapporter på väldigt lösa grunder.
Jag skriver inte dessa något ifrågasättande rader för att försöka förminska problemen. Tvärtom, de är stora.
Sverige hade i fjol nio gånger så många gängmord som Norge, Finland och Danmark tillsammans. Och den kriminaliteten är bara toppen på ett isberg.
Jag påpekar detta eftersom dessa sensationella slutsatser kommer att användas politiskt som argument för att staten ska få sträcka ut sitt territorium ytterligare med allt vad det innebär av husrannsakan eller telefonavlyssning eller kroppsvisitering utan brottsmisstanke.
Ta bara den förra siffran, 30 000.
Den dåvarande rikspolischefen Anders Thornberg sa att det var ungefär så många som hade bindningar till skjutningar och sprängningar, men uppskattningen kom i efterhand att tolkas som antalet gängkriminella och promoverades till absolut sanning, inte minst i den politiska retoriken.
Men det är inte bara regeringen som har någonting att tjäna på den nya, mer än fördubblade, siffran.
Även Polismyndigheten, som trots att den har alla möjliga och mindre möjliga verktyg till sitt förfogande hela tiden tjatar om att få mer, mer, mer, kommer att hänvisa till den.
Hursomhelst, dagens presskonferens är ett första resultat av ett uppdrag polisen har fått, att löpande lämna en lägesbild över aktiva gängkriminella, något som tidigare inte gjorts.
Det är ett bra initiativ av regeringen. Kunskap är en förutsättning för politiker som vill stifta lagar som får träff och för en polismyndighet som ska bekämpa brott.
Och med tanke på att kriminologiskt kunnande inte har varit en nödvändig ingrediens i politiken under 2000-talet, vore det ogeneröst i överkant att inte se detta som något slags fall framåt.
Låt oss bara försöka komma ihåg att Sverige inte har fler gängkriminella än det bor människor på Gotland.