Böckerna vägrar släppa greppet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mamma har tröttnat.

Hon står lutad över bokhyllan på övervåningen. Böcker som jag aldrig sett mer än ryggarna av under en hel uppväxt ligger utspridda över parkettgolvet.

Mamma tittar vädjande på mig: Kan inte du rensa lite bland böckerna?

Det är ingen märkvärdig bokhylla. Några Guillou och några Mankell, några Edwardsson. Och så bokklubbarnas ursäkter för att man ska få en kylväska på köpet.

Jag kavlar upp skjortärmarna. Nu jävlar ska det bli feng shui.

Jag plockar bok efter bok ur bokhyllan.

Vad är det här för skit?

Och plötsligt står man där med sidan 169 i en bok från sent sjuttiotal och läser:

”Nyårsafton. Jag ligger ensam på mitt billiga hotellrum. Klockan är strax efter tolv, och jag har blandat till en spruta med en rejäl blandning av amfetamin, ritalina och palfiumtabletter. Dosen är normalt sett dödlig.”

Boken heter ”Gatlopp” och är skriven av en Lasse Carlsson. Prislappen sitter fortfarande kvar. 29 spänn på rea. Papperet är svagt gulnat.

Det är en självbiografisk text om ett liv som börjar på barnfängelser, fortsätter via mentalsjukhus och missbruk, slutar i insikter och uppriktiga försök.

Det är ett helt liv på 221 sidor.

Och två timmar senare har jag inte ens lyckats förpassa någon av de halvhjärtade bokklubbsdeckarna till UFF-lådan.

Hade någon däremot bett mig rensa bland dvd-filmer eller cd-skivor hade jag kunnat starta en majbrasa inom loppet av tio minuter.

Så har också värdet av musik och film, eller journalistik för den delen, devalverats i samma takt som bredbandet dumpat priserna till ingenting.

Ett nytt rockband får trettio sekunder på sig att övertyga. En film som inte ens har gått upp på bio finns bara några musklick bort. Det krävs ingenting av mig längre.

Om det inte känns: nästa, tack.

Samtidigt har något så omodernt som litteratur lyckats bevara relationen till sina läsare. Böcker kompromissar aldrig med tid eller ömsesidig ansträngning.

Det finns inget avstånd, inget tjafs, mellan författaren och läsaren. Litteratur är liksom både genvägen och omvägen.

Och i samma ögonblick som jag fastnar i Lasse Carlssons berättelse minns jag varför litteraturen fortfarande är överlägsen alla andra konstformer.

Ingen stråkmusik och inga specialeffekter.

Mellan mig och berättelsen finns nästan ingenting.

Ett papper och en penna.