Jag borde förstått
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Plötsligt faller en vit klänning till marken.
Hon, en tjugotvåårig flicka från landsbygden utanför Lyon. Han, en medelålders amerikan som klappar händerna i takt till U2.
Och jag som kanske borde ha förstått bättre, men som likt en slirig kommunpolitiker, oförstående och med de allra största ögonen, tagit värvning som patriarkatets mecenat.
Låt oss ta det från början.
Jag har alltså stått vid en flygplats och väntat på känslan.
Jag har åkt taxi med en kemiskt fnittrande man och jag har vid en anonym svart dörr i artonde arrondissemanget frågat:
Är detta en nattklubb?
Oui, oui. Tio euro inträde. En drink gratis.
Vid bardisken sitter en amerikan med orden ”same, same” tryckta över t-shirten.
Jake, säger han. Var har du Jeff?
Jag är inte Jake, säger jag.
Servitrisen som inte är servitris, hon med kort kjol och jugoslavisk accent, frågar:
En drink?
Oui.
Elena, som hon heter, går iväg en minut och kommer tillbaka med en flaska champagne.
Tvåtusensexhundra spänn.
Jag förstår ingenting. Sedan tittar jag bort mot amerikanen igen. Han är inte ensam längre. Och kvinnans vita klänning faller till marken. Och jag börjar misstänka att jag var den ende i lokalen som lade min röst på Feministiskt initiativ i förra valet.
Kvinnan där, säger Elena. Hon är tjugotvå. Från landsbygden utanför Lyon. Hon tilllåter männen att ta på henne.
Jaha, säger jag.
Sedan vill jag gå hem. Med såväl plånbok som tandrad intakt. Men mannen i dörren har överarmar stora som spädgrisar.
Du måste betala för minst ett glas. Till mig. Niohundra kronor. Och du måste sitta här tills jag druckit upp, säger Elena.
Hon sätter sig på andra sidan bordet. Påklädd och besviken. Jag ber om ursäkt för att jag inte vill se henne naken.
Nu förstår jag Björn Rosengren, säger jag.
Vem, säger hon.
Sedan talar vi om ingenting. Det är det enda vi har gemensamt.
När Elena tror att jag inte ser häller hon ut champagnen över heltäckningsmattan.
Jake, ropar amerikanen. Hälsa Jeff!
Och sedan försvinner han in i ett angränsande rum, med en tjugotvååring bördig från landsbygden utanför Lyon.
Utanför är det fortfarande ljummet, denna första natten i Paris.
Och i korsningen vid Avenue de Saint-Ouen och Avenue de Clichy sjunger transorna ”Like a virgin” med basröst och fransk accent.