Huliganerna vill likna sig med frihetskämpar
Terrorister, det var ordet Karl-Erik Nilsson använde, den annars så stillsamme ordföranden i fotbollförbundet.
Antagligen ville han finna ett kraftuttryck hårt nog för de huliganer som härförleden stormade en familjeläktare. Men med ett enda ord lyckades han i stället uppgradera svenska huliganer, annars regelmässigt framställda som våldstörstande neanderthalare, till målmedvetna politiska motståndare.
Ordet kommer från latinets terror, som betyder rädsla eller fruktan. Det brukar användas för att beskriva grupperingar som systematiskt använder våld för att tvinga fram politiska förändringar.
Gjorde inte därmed Karl-Erik Nilsson huliganerna en tjänst? För ”risksupportrar” vill ju gärna betrakta sig som arenakulturens frihetskämpar, likt medlemmar av en gerillarörelse. Med den moderna fotbollens representanter som fiender: Fotbollförbundet och klubbarnas styrelser.
Egentligen är det en fråga om tolkningsföreträde.
Vad utgör en fotbollsklubb? Spelarna? Styrelsen? Supportrarna? Och vilka ska därmed bestämma?
I en tid då fotbollen blivit en del av underhållningsindustrin, då klubbmärken antagit formen av varumärken och spelare förvandlats till handelsvaror, tycks behovet av en definition allt större. Och det har blivit svenska huliganfirmors kärnverksamhet att göra anspråk på det svaret.
Under den här säsongen har ovanligt många matcher försenats på grund av bengaler och rökbomber som avfyrats just före avspark.
Naturligtvis är det ett sätt att säga: Matchen börjar när vi är redo, för vi är klubben, vi är fotbollen.
Och längst fram i ledet står ”risksupportrarna”. På så vis kan ståplatsläktarna liknas vid vänsterns demonstrationståg. Relationen mellan fans och våldssupportrar liknar delvis den mellan fredliga demonstranter och maskerade våldsverkare i ”det svarta blocket”. Det tysta medgivandet. Våldet, eller hotet om våld, som skapar handlingsutrymme och makt.
Samtidigt är hatet på läktarna pikant nog ett säljargument för svensk fotboll. Även om ingen vill erkänna det.
I takt med att svensk klubbfotboll blivit allt sämre har supporterkulturen i sig själv blivit en attraktion. Exempelvis rankas AIK som Europas 194:e bästa lag – medan deras fans i våras utsågs till Europas sjätte bästa.
Och anledningen till att 27 000 människor fick derbyt mellan Djurgården och AIK att koka likt en sydeuropeisk toppmach var knappast ytterbacken Nils-Eric Johanssons rofyllda ruscher längs vänsterkanten. Inte heller var det enbart kärleken till det egna laget, för då skulle även en hemmamatch mot Gefle få arenan att koka. Det var hatet, ruset, rivaliteten.
Vågar Karl-Erik Nilsson se sambandet och komplexiteten? Kan han måhända finna ett ord för det också?
Diet-populister
Vad ska vi göra med Ulrika Davidsson? Först skrev hon kokböcker utifrån GI-metoden. Därefter LCHF-metoden. Och nu predikar hon om hur 5:2-dieten slutligen fått henne att gå ned i vikt - efter arton utgivna kokböcker med fokus på viktnedgång. För att vara hela Sveriges självutnämnda expert på viktnedgång tycks hon vara väldigt dålig på att, eh, gå ned i vikt.
Försvunna barn?
Scotland Yard fortsätter, sex år efter händelsen, sitt outtröttliga sökande efter försvunna Maddie. Frågan är vem som letar efter alla de andra hundratusentals barn som försvunnit under de senaste åren.