Snyft-tv – starkt för oss medelålders män
Vi sitter mitt i stormens öga med tårar i våra egna.
Medan västanvinden piskar stugan i kustbandet kurar vi i soffan och tittar på tv. Vilket allt oftare innebär att man fäller en tår.
För det är ju så det är nu för tiden. Det känslostarkaste mediet löper linan ut och drar gråten ur oss vare sig vi vill eller inte. Man måste vara beredd på att vara oförberedd, att utan förvarning bli sittande med en klump i halsen eller en tår i ögonvrån. Man torkar kinderna med snacksflottiga händer och snyftar som om man just cyklat omkull och skrapat knäet.
Televisionen kan få oss att skratta, uppröras, skämmas och jubla av glädje. Men det är ögonblicken då vi famlar efter pappersnäsduken som påverkar oss starkast.
Särskilt tydligt är det i två av de program vi flyr in i när stormen ryter som värst. Först kollar vi klipp från ”Idol”. Där är tårarna en helt central ingrediens. ”Idol” utan tårar vore inget bra program. När kameran följer de tävlandes familjer, syskon och vänner med en kamera som registrerar deras reaktioner i närbild samtidigt som en sjuttonåring sjunger hjärtat ur sig på scen – inte ens en staty kan förbli opåverkad då.
Den nya sortens snyft-tv är särskilt stark för oss som aldrig fick lära oss att släppa ut. Vi medelålders män med sextiotalets kvardröjande snedvridna förhållande till mänskliga känslor. I tv-rummets dunkel kan vi få en dos autoterapi.
Samma sak med ”Så mycket bättre”, där förhärdade artister kämpar för att hålla anletsdragen i schack när de privata berättelserna rullas ut över träbordet på Gotland. Varje framgångsrik stjärna har sina svarta stunder, och delar dem med miljoner tittare. Senast var det E-Types mamma som dog bara något år innan sonen slog igenom. Vem kan inte beröras av det?
Detta är nytt. Det skedde aldrig i till exempel ”Hylands Hörna” eller ”Gäst hos Hagge”. Där fanns inget utrymme för de mörka sidorna i en medverkandes tillvaro. Alla var som operettsångerskan Sonja Stjernqvist, ständigt så glittrande glad.
I dag är det nästan tvärt-om. Television bygger på starka känslor kring glädje och sorg, med samma kollektivt droppande effekt.
Det vore intressant att veta – från någon som verkligen förstår – om detta kommer att ha någon bestående påverkan på oss som människor och medmänniskor. Kan de tv-drivna tårarna göra oss mer känslosamma, öppnare, mindre rädda än tidigare?