Jag blir kall av insikten om vem jag är på väg att bli
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-11-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vagnarna kränger över Skanstullsbron. Mitt säte luktar svagt av urin. Jag bläddrar förstrött i min gratistidning. Knivbråk i Upplands Väsby, rån i Örebro.
Mellan nöjessidorna och bioannonserna upptäcker jag en sida som bär vinjetten ”utgång”.
Halva utrymmet består av vimmelbilder från kundtidningen Stureplan – resten är läsarnas egna bilder.
Jag vet inte när jag senast såg en mer träffsäker skildring av Sverige.
Bilderna från Stureplan. Blanka tandrader och lagom urringat. Acne-jeans och Denise Lopez med pojkvän. Glamourmodeller som alla vill vara en Marilyn Monroe eller i alla fall en Carolina Gynning.
Sedan, resten. Suddiga mms-vimmel från pizzerior i Fruängen. Canada Goose-jackor på diskotek i Salem. Ett svinpackat grabbgäng på föräldrafri hemmafest. En förorts-Romeo med plastblomma mellan tänderna.
Jag tittar på läsarnas vimmelbilder med en märklig distans.
Fnyser åt tjejernas smaklösa urringningar och dokusåpasnubbarnas förvuxna Beckham-frisyrer.
Plötsligt blir jag alldeles kall av insikten om vem jag är på väg att bli.
Klasskomplexet kokar i mina ådror medan jag läser bildtexten en gång till:
”Helene, 18, har kalas hemma hos sig i Haninge.”
Jag tittar på bilden och försöker förgäves minnas när jag senast var på en förfest i Haninge med människor som inte jobbade på tidning eller skrev diktsamlingar eller bara promotade sina vackra, svala egon av senaste årsmodell.
Vid Gullmarsplan hoppar jag av. Jag går sista biten till jobbet. Men jag kan inte sluta tänka på vimmelbilderna.
Nästa dag sliter jag åt mig Punkt SE och bläddrar snabbt fram till den där sektionen mellan bioannonserna och nöjesnotiserna.
Varje dag, samma sak.
Vimmelbilderna blir lite som en ritual.
Party i Råcksta eller förfest på McDonalds i Sundbyberg. Förra vårens frisyrer och röda ögon, billigt rödtjut i pappmugg från McDonalds.
Denna nya morgonritual blir som en daglig påminnelse om vem jag är och var jag kommer ifrån.
Som en ilning i tanden.
Sedan lägger jag ifrån mig tidningen på sätet bredvid. Tittar ut genom fönstret. Vi åker in i en tunnel. Jag skäms när jag ser mitt ansikte reflekteras i den mörka fönsterrutan. Vi åker ut ur tunneln.
Och sedan fortsätter livet.