Tv-mobbningen som blev helt accepterad
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Minns ni?
Det fanns ju en tid då man helt utan ironi kallade ”Idol” för mobbnings-tv.
Hösten 2004 svarade 53,5 procent av Aftonbladets läsare att ”Idol” borde läggas ned.
Sedan gick fyra år.
Och så ligger man plötsligt framför tv:n och upptäcker att det är 2008. Och man undrar vad fan som hände. Det är soffig söndagskväll och jag hittar något som heter ”Hitmakers” på Kanal 5.
Det är ett i alla avseenden vidrigt program.
Framför fyra slemmiga skivbolagsrepresentanter uppträder låtskrivare som alla bär på en dröm om skivkontrakt.
En dröm som skivbolagspamparna i de allra flesta av fallen väljer att inte bara säga nej till – de vill gärna vrida om kniven lite extra, stampa drömmen till oigenkännlighet.
Bra tv, liksom.
Jag ser först hur ett ambitiöst, ungt band med rockstjärnedrömmar uppmanas att hålla sig till after ski-spelningar.
Sedan en pojke med en märklig, men unik musikstil, som möts av hånleenden och frågan:
”Är du normal?”
Och plötsligt minns jag den där hösten då 53,5 procent ville lägga ned ”Idol”.
Vi satt framför våra tv-apparater, men märkte knappt hur gränserna flyttades i direktsändning.
Veckofinal för veckofinal, löpsedel för löpsedel.
Lex Robinson.
Och mindre än fyra år senare stirrar man en moralisk förskjutning i vitögat.
Mindre än fyra år senare framstår man som suspekt i sin omgivnings ögon för att man inte kan skilja ”Idol-Knotte” från ”Idol-Totte” eller för att man tycker att det är ett hån mot hela jävla mänskligheten när Idol-juryn iklär sig rollen som moraliska förebilder och världssamveten med röda t-tröjor som ska Sätta Fokus På Tibet.
Ja, munkarna måste ju vara evigt tacksamma.
Mindre än fyra år senare har protesterna sedan länge planat ut. Och tvärtom har tv-chefernas bortförklaringar blivit folkets sanning:
Det är bra tv!
De vet vad de utsätter sig för!
Det är frivilligt!
Och när jag ligger där i tvsoffan, när frågan om hur vi kunde låta det hända sköljer över mig, inser jag att svaret finns i tystnaden.
Som med alla former av mobbning, från skolgårdar till tv-husens luftkonditionerade studior:
Det blir vardag.
Och då är det viktigare än någonsin att inte bara luta sig tillbaka i tv-soffan.
Det finns nämligen en speciell plats i helvetet för den som spottar på andras drömmar.