Ordningen är mitt skydd mot vansinnet
Ibland känns det som att vi lever permanent i eftertankens kranka blekhet. Både i det personliga och globala perspektivet ställer vi oss frågan: hur
fasen blev det så här?
Men livet går vidare. En termin i taget, ett år i sänder och en vacker dag är det dags att ömsa skinn.
Det är en ritual sedan länge, att lugnt och metodiskt skifta de luftiga sommarkläderna mot den mörkare årstidens mer dunkla plagg. På våren i maj är det underbart men i september betydligt mer vemodigt. En efter en viker jag de kortärmade skjortorna och de ljusa byxorna och lägger ner dem i lådan som samtidigt töms på vintersäsongens sortiment av tröjor och rejäla byxor.
Jag vet att det låter som bror Duktig men jag måste ha ordning på torpet. Det är nog en skyddsåtgärd mot vansinnet.
Solen skiner över strykbrädan och genom den öppna balkongdörren låter det floff-floff-floff. En polishelikopter hovrar över centrala Göteborg där fyra misstänkta terrorister just har gripits av nationella insatsstyrkan. På Röda Sten av alla ställen, där våra ungar brukar hänga på helgerna.
Tv:n står på. I surret från Ground Zero-sändningen i bakgrunden bryter James Taylors mjuka röst igenom. Tiden går. För 40 år sedan sålde han miljoner skivor efter att ha kämpat sig tillbaka ur ett träsk av heroin och mentalsjukdom. I dag ser han ut som en börsmäklare eller en borgmästare. Han är 64 år gammal men i ögonen finns en tidlös glöd som mildrar ett smärtsamt jubileum i New York.
Ett annat smärtsamt jubileum i New York: i dag är det exakt 30 år sedan Björn Borg förlorade finalen i US Open, den enda turnering han aldrig fick vinna. Han skakade John McEnroes hand över nätet och gick sedan raka vägen ut från arenan och in i pensionering, vid 26 års ålder. Förbi press och pris-utdelning, in i bilen till flygplatsen. Något hade brustit inombords. Han kunde inte leva med att vara tvåa.
Han var ju 56:a. Född samma år som Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg, Linda Haglund och Frank Andersson. Fem av Sveriges genom tiderna bästa idrottsprofiler i en generation som inte ger upp i första taget.
Jag – årsbarn – biter fast i den tanken och silar blod-smaken genom tänderna. Femman i Skatås är en sträng sträcka med mycket uppför. 20 grader
i plötslig indiansommar ökar trycket. Men det finns inget val om man vill fortsätta dansa under den diamantbeströdda himlen, med en hand fritt vevande.