Jakten på det äkta svenska är i själva verket motsatsen
Jakten på äkta svenska värderingar har nu pågått ett halvår. Projektet ter sig alltmer omöjligt, samtidigt som den oavsiktliga komiken tilltar.
Det går inte att skylla på Sverigedemokraterna den här gången. Där ute på den extrema högerkanten har det hela tiden varit självklart att se på sig själva som nationalister, patrioter, Sverigevänner och liknande.
Dessvärre var det de demokratiska partierna som tände brasan. Under sina tal i Almedalsveckan nämnde Anna Kinberg Batra ”Sverige”, ”svenska värderingar”, ”svensk värdegrund” 60 gånger. Stefan Löfven hamnade på 40 sådana noteringar och Ebba Busch Thor framträdde mot en videoinspelad vajande svensk flagga, ”fana” som sverigedemokrater säger.
Det var en häpnadsväckande föreställning. Inte bara för att åkallan av en sådan förlegad och diskrediterad begreppsvärld framstår som totalt otidsenlig. Nationalismens tydligaste avtryck i Europas 1900-talshistoria är de två världskrigen och kolonialismen.
Men det är också så att de olycksaliga politiker som tar denne fan i båten får mycket svårt att ro honom iland.
Ty hur beskrev nu Anna Kinberg Batra denna särskilda svenskhet? Med stora ord förstås, som ”religionsfrihet, demokrati, jämställdhet och tolerans”.
Jaha. Och Stefan Löfven? Ungefär samma visa. Vid riksdagens öppnande: ”… ett åtagande att göra rätt för sig. Att själv bidra med arbete och betala skatt. Att inte fuska, begå brott och smita undan det egna ansvaret.”
Jaha. Någon utlänning däremot?
Likväl rullar jakten på den särskilda svenskheten vidare. Enligt en undersökning av DN/Ipsos har sverigedemokrater lättast att definiera svenskhet och socialdemokrater svårast, vilket inte är direkt oväntat. Och de flesta svenska som tillfrågas svarar ungefär som politikerna att svenskhet handlar om demokrati, jämställdhet, allas lika värde, frihet, mänskliga rättigheter och andra självklarheter.
Men ingenting av allt detta vackra är särskilt svenskt. För här finns ursprunget i den amerikanska självständighetsförklaringen år 1776, den franska revolutionen 1789 och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948.
Inför sådana enkla påpekanden ställs alla nationalister på jakt efter det särskilt svenska inför betydande svårigheter. Då glider de över från svenska värderingar till svensk kultur. Som när Sverigedemokraterna framhåller folkdräkter och folkdans som äkta specifikt svenskt och föreslår att folkdanskommandon sänds till invandrartäta förorter. Men gäller det folkdans och folkdräkter är Norge och Sydspanien ännu svenskare. Och mot den SD-aktivist som på nätet desperat hävdade att särskilt svenskt var ”självbehärskning, subtil humor och respekt för kvinnan” kan man invända att det låter som parodi på typiskt engelskt.
Det är här komiken uppstår. För visst kan man hitta särskilt svenska föreställningar eller kulturella uttryck. Inte surströmming dock, norrmännen har rakfisk och islänningarna rutten haj. Själv skulle jag föreslå allemansrätt, avkristning, seden att äta stekt fisk med lingon och medelklassens föreställning om att man uppträder i strumplästen när man går bort.
Men inbäddad i all komik när ”patrioter” och dylika slår knut på sig själva i jakten på det särskilt svenska döljer sig ett gift, en gallstekel.
När en av Expressens mest högerpopulistiska kolumnister Britta Svensson försäkrar ”klart att det finns svenska värderingar”, drar några allmänna mänskliga rättigheter och betonar ”kvinnans rätt att bestämma över sin kropp”, så bör man bli misstänksam.
Mycket riktigt fortsätter hon med att berömma Sara Mohammads
i och för sig utmärkta sommarprogram om kvinnoförtryck i muslimsk miljö och då klarnar det. Med den retoriska slutfrågan kryper gallstekeln fram ur ekbladet: ”Så varför dessa protester när svenska politiker börjar prata om svenska värderingar?”
Svaret är enkelt. Därför att hela denna absurda och intellektuellt omöjliga diskussion sysselsätter så många nätaktivister av ett enda skäl. Att framhålla oss själva i positiv kontrast till de andra, de som inte är och aldrig kan bli riktigt svenska.
Här i Sverige könsstympar vi inte unga kvinnor, tillåter inte tvångsäktenskap och ser mycket strängt på hedersmord. Eller hur?
Den kulturen delar vi visserligen med hela Västeuropa, så speciellt svensk är den inte. Den omöjliga svenskhetsdiskussionen är bara kamouflage för viljan att stämpla de andra som för evigt icke-svenska. ”Blott Sverige svenska krusbär har”, för att hämta stöd från tidigt 1800-tal.
Jakten på det svenska är alltså inte till så mycket för att hitta det svenska som att utdefiniera det utländska, det som aldrig kan bli svenskt. En sådan diskussion anstår sverigedemokrater, men inga andra. Man kan nämligen bli svensk. Och hur otäckt det än kan låta i de främlingsfientligas öron så är det statistiskt fastställt att svenska invandrare, för att ta ett exempel, är betydligt mer feministiska än etniska engelsmän. Så bra att våra invandrare inte blev engelsmän i stället för svenskar.
För övrigt
... anser jag
... det ska bli intressant att se om skattefusk har samma positiva effekt på SD:s sympatisiffror som järnrör. SD:arna Martin Kinnunen och partiets tidigare ekonomichef Per Björklund har nu dömts för skattefusk. Det kan väl ändå inte vara invandrarnas fel?
... den svenska skolan bör återförstatligas och att vi bör återupprätta målsättningen om en demokratisk skola lika för alla i stället för att som nu fortsätta strävan mot en skola som gynnar rika barn och missgynnar fattiga barn.