Att spela mansroll är inget vinnarrecept för en kvinnlig politiker

Anna Kinberg Batra satt fast i sin tillkämpade ”tuffa” stil.

Till en början föreföll det nästan som ett parodiskt revynummer när en rad kvinnliga debattörer kom dragandes med det rutinfeministiska påståendet att Anna Kinberg Batra tvingades avgå som partiledare för att hon var kvinna.

Komiken förstärktes dessutom av att den brokiga kvinnoskaran bakom den ståndpunkten innehöll vitt skilda tänkare, allt från Expressens näst sämsta kolumnist och chefredaktören på Veckorevyn till den politiskt betydligt mer garvade och hårdföra Gudrun Schyman, som vanligtvis brukar ha god ordning på fåren.

Just Gudrun Schymans närvaro i kören blev extra pikant därför att hon själv en gång tvingats bort från partiledarposten i Vänsterpartiet. Men det skedde knappast på grund av patriarkaliska lömskheter, trots att somliga feminister hävdade det. Gudrun Schyman fick sparken för att hon åkte fast för ett välplanerat och konsekvent genomfört skattefusk. 

Till och med en moderatledare, man eller kvinna, skulle ha fått svårt att sitta kvar efter sådan brottslighet. Omöjligt för en vänsterledare.

Så det var enbart objektiva politiska skäl som tvingade Anna Kinberg Batra att avgå?

Jo, så ser det ut. Det var därför feministargumentet i förstone framstod som oavsiktlig komik.

Men om man tänker några varv till går det att hitta mer än ett korn av sanning i den till synes befängda feministiska bortförklaringen. Fast uppförsbacken av objektiva politiska argument blir naturligtvis brant. Opinionssiffrorna hade åkt ner med sju procentenheter, under Sverigedemokraternas nivå, väljarna flydde både till extremhögern och Centerpartiet, manövern med att åtminstone delvis försöka släppa in Sverigedemokraterna i stugvärmen kostade inte bara opinionssiffror utan splittrade dessutom Alliansen. En manlig partiledare skulle knappast ha fått det lättare att ta sig ur den knipan.

Men så tillkommer de subjektiva och svårmätbara faktorerna. 

Jag har svårt att tro att partiet hade utsett Anna Kinberg Batra till partiledare om hon varit känd inom partiet för att uppträda som hon gjorde mot väljarna. 

Det var en plåga att se henne i tv när hon kunde vägra att svara på en fråga upp till sju gånger i rad för att i stället rabbla ramsor om annat. Det var inte bara oförskämt mot de politiska reportrarna, det var förolämpande mot oss alla. Det aggressiva förakt hon visade framför allt Stefan Löfven i politiska debatter gav ett närmast otäckt intryck. Denna djupt osympatiska framtoning hade en förödande verkan. 

Vi såg det alla, men det gick som sagt inte att mäta som man mäter opinionssiffror.

Både Alice Bah Kuhnke och Annie Lööf gjorde bort sig på liknande sätt i sina första möten med den politiska journalistiken. 

Alice Bah Kuhnke försökte spela smart genom att vägra svara på frågor så att hon framstod som ett fån som inte visste vad ”hypotetisk fråga” betyder. Annie Lööf försökte imponera med krångligt språk så att hon framstod som både fån och obegriplig. Men de båda ändrade sig snabbt.

Det gjorde inte Anna Kinberg Batra, hon satt fast i sin tillkämpade ”tuffa” stil också efter att hon lovat att ändra sig. 

Hon tycks ha föreställt sig att hon som ledare måste uppträda som en man, eller rentav tuffare än män, för att vinna respekt. Och när hon väl anlagt den rollen kunde hon inte ta sig ur den.

En aggressiv manlig politiker kan komma undan där en aggressiv kvinnlig politiker bara framstår som okvinnlig, bitchig och häxliknande. Detta är en könsskillnad.

Vi kan alla erinra oss aggressiva manliga politiker som varit framgångsrika. Men försök att erinra er en enda framgångsrik kvinnlig politiker som haft samma framtoning som exempelvis Olof Palme.

Det är tillåtet för Ulf Adelsohn att vara som Ulf Adelsohn men inte för Anna Kinberg Batra. 

Att spela mansroll är helt enkelt inget vinnarrecept för en kvinnlig politiker. Betänk skillnaden i framtoning mellan Annie Lööf och Anna Kinberg Batra så blir det lätt att utse vinnare och förlorare.

Och i så fall hade feministerna av misstag lite rätt i sina förklaringar till Anna Kinberg Batras fall. Vi ser med olika ögon på politiker och mäter dem med olika måttstock beroende på om de är män eller kvinnor.

Vilket skulle bevisas.

För övrigt anser jag att ...

… det är gåtfullt varför den förhärskande litteraturvetenskapliga smaken är så benhårt fast i föreställningen att romaner måste baseras på teologi. Varför inte juridik, filosofi, astrologi eller rentav psykologi?

… det är lika underligt att en västsvensk polis kom undan med att sprida rasism på Facebook. Polis och åklagare som lade ner förundersökningen påstod att det inte var säkert att någon sett skiten. Inte sett på Facebook? Kom igen!