Rivna moskéer och Ultima Thule – SD vägrar framtiden
Sverigedemokraterna har återigen kopplat greppet om den politiska debatten.
Men förslag om att riva moskéer är inte riktigt politik – det är politiskt spel och parti-nostalgi.
Om det är regeringsmakten SD siktar på efter valet 2026 är nostalgi och känslor knappast ett vinnande recept.
Alla politiska partier har nostalgiska drag, men inget parti är så nostalgiskt som Sverigedemokraterna. Under partiets landsdagar i helgen drömde sig partiet tillbaka till svunna tider på flera olika sätt.
Kalmarunionen var ett populärt ämne. Ja, du läste rätt.
Unionen mellan de nordiska länderna som ingicks i slutet av 1300-talet var återkommande i anföranden och argument, som – kan vi lämna Kalmarunionen, så kan vi lämna EU.
Numera vill inte SD lämna EU, men var uppenbart nostalgiska över den svunna tiden när partiet ville verka för en Swexit.
Vikingarock o’clock
En annan för SD medryckande nostalgi är partiets relation till det kontroversiella vikingarockbandet Ultima Thule.
Bandet är känt för sina kopplingar till vitmaktrörelsen under 90-talet. Men Ultima Thule är också ett av Jimmie Åkessons favoritband och spelade på partiets fest under landsdagarna. Partitopparna kan sin Ultima Thule och det var som vanligt allsång till deras stora hit ”Fädernesland”.
Ultima Thule och hembygdsnostalgin är något som Sverigedemokraterna tonat ner under de senaste åren, men kanske kommer den inte försvinna helt förrän det gamla gardet bytts ut. De nya SD-politikerna ser partiet mer som ett renodlat politiskt parti än det kampparti det är för de som varit med från början.
Sen var det det där med islamkritiken.
Under sitt tal gjorde Jimmie Åkesson en rad uppmärksammade uttalanden. Han föreslog ett stopp för att bygga nya moskéer, han föreslog att riva moskéer där det predikats antidemokratiska budskap, han föreslog att muslimska symboler såsom minareter, halvmånar och kupoler ska tas bort och han sa att Socialdemokratin är en aktiv del av islamiseringen av det svenska samhället.
Som vanligt när Åkesson håller tal inför sina partivänner möttes han av stående ovationer.
Jimmie Åkesson må vara nöjd som en katt, men hans samarbetspartners i regeringen har nu tillbringat hela helgen och början på veckan med att ta avstånd från hans uttalanden.
Det är de inte nöjda med. Framförallt det som handlat om att riva moskéer.
Det borde inte överraska någon att Sverigedemokraterna uttrycker sig på det här sättet.
Islamkritiken och glidningarna mellan islam och islamism har under alla år varit en kärna i den sverigedemokratiska ideologin.
Det borde inte heller överraska att SD faller tillbaka i den islamkritiska nostalgin – den nya tiden har varit utmanande för Sverigedemokraterna.
SD är vana vid att skapa debatt och driva de andra partierna framför sig. Så har det varit i frågan om migrationspolitiken och så har det varit i frågan om rättspolitiken.
Partiet har under hösten försökt leverera ett par radikala förslag på det rättspolitiska området, som att livstidsdöma 13-åringar, men det har inte landat någonstans. Eftersom rättspolitiken innefattas i Tidöavtalet är svaret från de andra partierna bara att det ska utredas och vi får se var vi landar.
Att hålla sina samarbetspartier missnöjda och negativt överraskade är också ett sätt för SD att upprätthålla maktbalansen mellan dem och regeringen.
Den svepande kritiken mot islam är perfekt för SD. Den driver debatt och gör partiet relevanta.
Det är förslag som aldrig ens kommer komma i närheten av regeringssamarbetet och därför inte kommer att möta verklighetens krassa ljus. Den accentuerar konflikten mellan S och SD. SD behöver något för att samla sina kärnväljare.
Denna debatt har egentligen allt SD vill ha, utom det som är politikens kärna – att det de facto handlar om politik.
Det här handlar bara om att skapa en politisk konflikt och det enda målet att vinna makt, och inte att förändra samhället.