Mejla

Jan Guillou

Sveket mot barnen i fånglägren i Syrien är en skam för Sverige

Regeringen fjäskar för den främlingsfientliga opinionen

Publicerad:
Uppdaterad:
Barn hålls fångna i al-Hol-lägret i Syrien i väntan på beslut om vart de ska ta vägen.
Foto: MAGNUS WENNMAN
Barn hålls fångna i al-Hol-lägret i Syrien i väntan på beslut om vart de ska ta vägen.

Vår regering är nu inne på andra året i sina aningslösa strävanden att få död på ett 50-tal svenska barn som befinner sig i fångläger i Syrien.

Den metod som ministrarna Mikael Damberg och Morgan Johansson valt att tillämpa är långsam och ovanlig men effektiv i det långa loppet. Nämligen att oupphörligt hänvisa till byråkratiska hinder för att rädda barnen.

Förhållandena i de kurdiska fångläger som hyser IS-terrorister, men också kvinnor och barn, är dokumenterat vidriga och dödligheten är hög. Särskilt för kolerasmittade barn.

Detta kan ingen politiker i Sverige vara omedveten om, allra minst i regeringen. Om barnen inte hämtas hem löper de hög risk att dö. Så är det.

Och någon annan avsikt med att kvartal efter kvartal, med finurlighet, skamlös lögnaktighet och beslutsamhet förhala deras hemresa kan inte finnas.

Det medger förstås inte Damberg och Johansson öppet. För nio månader sen påstod Damberg att ”regeringen kan inte operera i området, det är inte säkert”. Det var inte ens sant då. Än mindre i dag när anhöriga och tv-team traskar ut och in i lägren. En svensk morfar lyckades få ut sina sju barnbarn och ta hem dem redan i april förra året. Ett flertal länder har tagit hem sina medborgare utan svårigheter.

Foto: BJÖRN LINDAHL
Ministrarna Mikael Damberg och Morgan Johansson.

Ännu en svensk morfar berättade i senaste ”Agenda” i SVT hur han rest ner för att på liknande sätt få ut sin dotter och sina barnbarn. Men det sprack på att den kurdiska lägeradministrationen krävde någon sorts dokumentation från svenska myndigheter som styrkte dotterns anknytning till Sverige. Det behövde inte vara så märkvärdigt, bara exempelvis ett brev från svenska UD som intygade att dottern var svensk.

Morfadern säger sig ha skrivit, mejlat och ringt ”30 gånger om dagen” till UD. Utan att ens få svar.

UD tycks alltså under sin nya chef Ann Linde ha anslutit sig till Damberg/Johanssons linje att det är byråkratiskt omöjligt att rädda just svenska barn. Det är förstås inte sant. Det var inte ens sant för nio månader sen när Damberg/Johansson urskuldade sig med att ”situationen för barnen är komplicerad både rättsligt och säkerhetsmässigt”.

Situationen för dessa svenska barn är förvisso helvetisk. Men den är rättsligt okomplicerad. Det skulle krävas högst fem minuters beslutsgång på UD att författa ett brev som intygade att barnen hade anknytning till Sverige. Det vore enkelt och lagligt.

Jag har svårt att tro annat än att det även i den nuvarande situationen hade varit lika enkelt när chefen på UD hette Margot Wallström. Men nu kommer det till synes att visa sig byråkratiskt omöjligt att ens skriva brev.

Den enda logiska förklaringen till den svenska regeringens uppenbart lögnaktiga och hårdnackade kamp kan bara vara att man hoppas på en biologisk lösning på problemet, undernäring i kombination med kolera. Så länge barnen är vid liv gäller det bara att streta på med kreativa byråkratiska hinder som av outgrundliga skäl bara kan uppstå i Sverige.

Foto: MAGNUS WENNMAN
Fängslade IS-kvinnor i al Hol-lägret i Syrien.

För denna omoral och sanslösa cynism kan det i sin tur bara finnas en möjlig förklaring. De ansvariga ministrarna är rädda för den ”nationalistiska” pöbelopinionen. En moderat riksdagsman som tjänstgör som brobyggare mellan M och SD lät för inte så länge sen klargöra att terroristernas ”avkomma” var lika lite välkomna till Sverige som deras ”honor”.

Den originalnazistiska taktiken att tala om judar som djur, vanligtvis råttor, har återuppstått i den moderna högerextremismen. SD:s nätburna stormtrupper ylar dagligen om muslimer som ”förökar sig som råttor” för att på så vis ta över Sverige, liksom man skriver om Sverige fyllt av mänskliga skadedjur, bakterier och insekter.

Det är för den opinionen Mikael Damberg, Morgan Johansson, och eventuellt nyanslutna Ann Linde, viker ner sig. Bara för den opinionen. Inte för de våldsbejakande liberala ledarskribenterna. Inte för samarbetspartierna L och C. Knappast ens för de kristna kärntrupperna i KD. Möjligtvis inte ens för Moderaterna, deras hållning är lite oklar.

Regeringen fjäskar alltså enbart för den främlingsfientliga och högerextremistiska opinionen. Till ett högt pris i människoliv.

Det är självklart en skam för de ärelösa statsråden. Men också för Sverige.


PS. För att till sist försöka undvika åtminstone några avsiktliga missuppfattningar:

IS är den mest avskyvärda terroristorganisationen i vår tid. Därom ingen tvekan.

Och ja, det är ett problem att deras människofientliga ideologi har fått fäste också i Sverige. Och ja, sådant måste bekämpas med demokratins alla till buds stående lagliga medel.

Men barn är oskyldiga. Alla svenska barn har samma rätt till skydd för liv och lem från den svenska staten. Även barn med vidriga eller brottsliga föräldrar.

Och vad med deras mammor? De kan vara oskyldiga eller skyldiga till brott. Det skulle rättsapparaten få utreda på vanligt sätt om de kom hem. Men barnen är under alla förhållanden oskyldiga.

Detta är en enkel mänsklig grundprincip som delas av alla från vänstern till den demokratiska högern. Men inte av den ”nationella” högerextremismen.

Så sett kan det förefalla mysteriöst hur Damberg med flera valt sida.


För övrigt anser jag att …

  • … den råbarkade kulturchefen på Expressen Karin Olssons utnämning till ”Årets kultursvensk”, som för tidigt aprilskämt, bara överträffas av det fackförbund som slåss för de gravt hörselskadades (”dövas”) rätt att få jobb som växeltelefonister.

  • … synen av den inför riksrätt åtalade Donald Trump och den för korruption just åtalade israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu gratulerande varandra till den fred mellan Israel och Palestina som Trumps svärson skulle ha fixat, inte var avsedd som skämt. Det var gemensam valkampanj.

Av: Jan Guillou

Publicerad:

LÄS VIDARE