Jag vill ha ond el, och vill inte ringa billigare
Årets Nobelpris i ekonomi går till tre gubbar varav en heter Maskin. Det låter illavarslande. Åtminstone för oss som ibland har lite problem med kollisionen mellan kapital och humankapital.
Men det är säkert bra. Gubbarna är ju från USA, där ekonomipristagare tillverkas. Maskin och hans kolleger får priset för att dom lagt grunden till teorin om allokeringsmekanismer. Konkret handlar det om hur marknader fungerar och hur ekonomiska transaktioner kan underlättas.
Okej, det klarnar. Sånt där kan man säkert grotta ner sig i.
Eller så kan man kliva ut på stan en helt vanlig dag, där ekonomiska beslutsprocesser numera är en del av gatubilden. Knappt hinner man utanför dörren innan man blir föremål för en allokeringsmekanism i form av en spoling i opassande finkostym. Killen ställer sig mitt i vägen och fyrar av en av vår tids mest bisarra frågor:
Hej, vad ringer du med i dag?
Det är marknaden. Jag försöker kliva åt sidan och ignorera honom, men han har betalt för att vara jobbig så han hänger på. Vad ringer du med i dag?, upprepar han. Med uppbådande av en sista gnutta medmänsklighet samlar jag mig till ett svar:
Normalt ringer jag med telefonen, men jag funderar på att gå över till kyrkklocka eller toarulle med sytråd.
Så säger jag dels för att jag sällan vet vilken operatör som bor i min mobil, och dels för att jävlas tillbaka. Jag har inga planer på att allokera tid för att prata avtal och minutpriser med en okänd pojke i pressveck. Över huvud taget är jag dödstrött på att bli antastad av folk på stan som vill få mig att köpa saker, pröva produkter eller byta leverantör.
Kanske har jag blivit överkänslig, men det känns som att gator där man tidigare kunde röra sig fritt numera har blivit en enda stor marknadsplats för saker och tjänster som vi tidigare hanterade mer diskret och utan tjafs. Jag kliver åt sidan.
Men vill du inte ringa billigare? skriker dom upprört. Nej, jag vill hellre ha ett riktigt jävla dyrt abonnemang. Har du ett sådant?
Och när jag ändå är igång kan jag meddela att jag föredrar ond el framför god, att jag inte vill ha fler tv-kanaler, att jag inte gillar gratis halstabletter, att jag aldrig tänker erkänna att jag sett en viss annons och att jag inte har en enda minut.
På gatorna vill jag vandra i fred. Hör ni det, låt mig vara. Allokera er löjliga svada till någon annan stackare. Jag har inte en minut.