Det är tur att man gillar blodpudding

Anders Westgårdh

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-03-19

Just hemkommen från ännu ett femtioårskalas tar jag mod till mig och sprättar upp det orangea kuvertet. Jag står i köket i en ­bostadsrättslägenhet. Jag är 55 år gammal och har arbetat

i ­närmare 40 år. Jag har en fru och tre barn. Jag sprättar upp ­kuvertet och vet att det inte blir roligt.

Strunta i den exakta summan som gäller på just mitt pensions­besked. Vad det egentligen står är följande:

Sicken blås! Du får en spottstyver att leva på när du slutar jobba.

Jag måste sätta mig. Jag tittar på beloppet. Det är fem siffror, grupperade som ett dåligt skämt.

Tur att man gillar blodpudding och inte har skämt bort sig med finkläder och golfning.

Gammal som jag är har jag levt kvar i den tro som man fick sig itutad under uppväxten, nämligen att all den skatt vi betalar skulle komma tillbaka i form av en trygg ålderdom. För varje nytt orange kuvert inser man allt tydligare att det bara var ­reklam. I slutändan blir guldet till sand, åtminstone för oss som inte ­synat bluffen och tagit saken i egna händer.

Visst, det finns alltid dom som har det värre. Som inte kunnat sätta en krona i privat pensionssparande, som inte äger en bostad som kan säljas, som inte har begåvade barn att hoppas på. Det går naturligtvis ingen nöd på mig. Men känslan av att ha blivit blåst sitter som en tagg i det solidariska hjärtat.

Och den bekräftas med närmast vetenskaplig tydlighet av journalisten Joel Dahlberg som just kommit ut med boken ”Pensionsbluffen”. En ­rysare som kommer att skaka om en hel generation. Joel konstaterar att det är 50- och 60-talisterna som är de stora förlorarna i pensionsspelet:

”Konsekvenserna för den enskilda pensionären blir enorma. Till exempel kan en heltidsarbetande person, född 1955 och med normal inkomstutveckling, efter att ha betalat in ­pensionsavgifter i 45 år, räkna med en allmän pension på cirka 9 000 kronor efter skatt”.

Jag som hade hoppats kunna tagga ner. Downshifta, som det heter. Släppa fram yngre förmågor och gå en promenad i solen innan benen sviker.

Så lär det knappast bli. Tvärtom. Det blir till att köra hårt i tio år till. Men det kommer inte att räcka med att bara jobba. Nu krävs storverk. Jag måste skapa minst ett Spotify, skriva minst en Stieg Larsson-trilogi och samtidigt uppfinna ett sätt att driva bilar genom mänsklig utandning. ­Eller något liknande. Alla idéer­ ­mottages tacksamt.

Hoppas att ni också klarar kalkylen. Annars ses vi vid pantautomaten.