Gråa bilden av Östeuropa har fått fler färger och nyanser
Det senaste vapnet i ”informationskriget” om Ukraina är poesi. I går stod Carl Bildt i riksdagen och citerade en Tegnér-dikt som han flera gånger dragit upp i sina utsagor om krisen på Krim. Utrikesministern har till och med twittrat om ”stormvindar på stäppen”.
Och visst är det något med halvön i Svarta havet som gör en lite pretto.
Själv åkte jag till Krim i somras med klassiska Tjechov-novellen ”Damen med hunden” nedladdad på paddan.
Jag blev rätt besviken.
”Beach” sa min hotellportier i semesterstaden Jalta och pekade på ett råbetongblock som sköt rakt ut i havet. Intill låg ett ankare som verkade ha rostat sen Krimkriget. Gigantiska oljefartyg rörde sig långsamt i horisonten, likt sömngångare.
De där romantiska cypress-kantade stränderna som Tjechov målade upp på min padda, fanns visserligen också i Jalta.
Bara det att det kostade ett par hundra kronor att ta sig ett dopp.
Vartenda sandkorn var privatiserat och uppköpt. Längs med kusten satte företagen upp sina vip-grindar, sponsrade av läsktillverkare, tv-kanaler, spritbolag, lyxmagasin. För att nå Svarta havets svalkande vatten var man tvungen att betala inträdesbiljett. De som inte hade råd fick ty sig till den brännheta betongen och de vassa stenarna.
Klyftorna i det ukrainska samhället, de som skiljer strandflanörerna från betongbadarna, hör man sällan om i väst.
Här har bilden av Östeuropa länge varit ensidigt grå. Fram tills nu.
Det är i alla fall en positiv sak med Ukraina-kaoset: Öst har fått fler färger och nyanser.
Det som tidigare var ett område för självutnämnda ukrainakännare och rysslandsexperter - varav många har sina intressen antingen i affärsvärlden eller försvarsmakten - har nu blivit ett myller av åsikter och röster.
Borgerliga debattörer pratar nedlåtande om ett ”informationskrig”. Fast vi egentligen bara fått en debatt som hittills saknats.
Nu kan vi inte prata om Ukraina utan att tänka på Krim-tatarer, Kiev-brats, judiska hbt-aktivister och ryska matroser i Sevastopol. Just det där mångkulturella, brokiga Östeuropa som nazismen än i dag gör allt för att krossa.
Ingen vet vad som händer när Krimborna röstar om självständighet i morgon. Bara att vågorna kommer fortsätta klucka mot betongen.