Supervalåret är allt annat än super nu
Jag hade hoppats att valet skulle bli en underhållande resa i en berg- och dalbana. Nu inser jag att vi sitter fast i en skrikigt gnisslande spårvagn utan förare.
Jag undrar, för varje dag som går: Hur mycket ”Men du då!?” tål Sverige?
I söndags ställdes Anders Borg mot Magdalena Andersson i ”Agenda”. Tung debatt. Nu skulle det smälla! Det blev förstås pannkaka. Borg ägnade 74 procent av sin tid till att hacka på Andersson som ”bara” var 65 procent negativ. Det var en studie i ”hur-får-vi-bäst-folk-att-lämna-politiken”. Finansgiganterna fick chansen på den största politiska scenen och bjöd på årets saftigaste ”Men du då”-debatt.
Dagens efter möttes statsminister Fredrik Reinfeldt och Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven. Kommer någon ihåg vad de bråkade om? Inte jag heller.
Supervalåret är allt annat än super just nu. De stora partierna saknar nya, spännande idéer och politikerna saknar ofta modet att stå upp mot partipiskan. Det är ”allvarligt talat bedrövligt”, som Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin beskrev det. Och hon har bevakat val sen innan jag föddes.
Ingen blir klokare. Det är ett val utan visioner. Ingen vågar drömma om en framtid. Allt är realpolitik, något som blev extra tydligt i dokumentären ”Politiker utan mål” i SVT. Där konstaterar statsvetaren Rasmus Karlsson att ”politisk debatt i dag inte handlar om vad för samhälle vi vill ha”. Det är frustrerande att han dessutom har rätt.
Men om man orkar lyfta blicken ser man hur det här valåret faktiskt möter förväntningarna - på andra håll och på andra sätt. Nästan 450 000 svenskar får rösta för första gången. De är unga, de saknar jobb, bostäder och trygghet. De syns inte alltid i de stora sammanhangen, men vad gör det när de äger debatten i sociala medier? Ideologiska debatter om jämställdhet, antirasism, utbildning, bostäder och främlingsfientlighet (tyvärr) dominerar mitt flöde. Debatten lever - och det är människor som verkligen vill förändra Sverige, på gott och ont.
Och den här gruppen är ännu inte partibunden. De struntar nog ärligt i partierna för att partierna struntat i dem. Men de senaste månaderna har FI och Sverigedemokraterna ändå stuckit ut. Och de är så långt ifrån varandra man kan komma. FI har lite lätt orealistiska visioner. Och SD är främlingsfientliga och overkliga. Men visioner har de. Och karismatiska partiledare.
SD lockar unga män. Den stora SCB-undersökningen från november visade att 14,8 procent av de 18-24-åriga männen skulle rösta på SD.
I samma undersökning skulle 25,4 procent av de 18-24-åriga kvinnorna rösta på MP, 34,1 på S och 8,5 på V. Det är inte orimligt att hävda att det är dessa unga kvinnor som lyft FI i sociala medier och i förlängningen i opinionen.
Det är hoppfullt att unga bryr sig om samhällsdebatten. Men något är fel när de i brist på alternativ ska behöva engagera sig i ett parti som förmodligen inte kommer in i riksdagen och i ett annat som är främlingsfientligt.
Stor nyhet
Valåret 2014 innehåller många nyheter. För första gången sänder Aftonbladet en egen partiledardebatt. Det är stort! Även Expressen ska ha någon form av partiledardebatt i år. Räknar man in SVT och TV4 så möts partiledarna hela fyra gånger i stora tv-sända debatter. Chansen ökar att fler frågor lyfts. Kul och välbehövligt, tycker nog de flesta.
Inte bra alls, tycker statsvetaren Peter Esaiasson som menar att det är dåligt för demokratin.
Dumheter, förstås. Pressade politiker som tvingas leverera svar är något vi behöver ännu mer av. Det är bra för demokratin.