Exit Stieg - men Expo lever vidare

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det kom som ett stenhårt slag ur intet. Hans leende rann bort, hjärtat orkade inte längre och - plötsligt - exit Stieg Larsson, 50.

Mitt i det intensiva arbetet på redaktionen, förstås. Stieg arbetade alltid hårt, också för att koppla av.

Ända in i döden.

Sedan starten 1995 arbetade han på heltid med stiftelsen Expo, som han varit med och grundat. Det året var vit-makt-musiken var mer spridd än någonsin tidigare och sju människor mördades av nazister och andra högerextremister. Fjortonårige John Hron i Kungälv, asylsökande Gerard Gbeyo i Klippan och ishockeyspelaren Peter Karlsson i Västerås är de tre mest kända fallen.

Expo är en ideell organisation vars syfte är att studera och kartlägga antidemokratiska, högerextrema och rasistiska tendenser och rörelser i Sverige. Expo ger ut tidningen med samma namn, och dess medarbetare är ofta ute och föreläser.

Som ordförande för stiftelsen sitter juristen Per-Erik Nilsson, tidigare rättschef hos Thorbjörn Fälldin och Olof Palme, senare chefs-JO och president i hovrätten. På kontoret finns ett par fast anställda och ett stort gäng frivilliga journalister.

Arbetet bedrivs genom forskning i öppna källor, genom intervjuer med ett nätverk av avhoppare och uppgiftslämnare, och - emellanåt - genom att Expo skickar in "mullvadar" i de högerextrema organisationerna.

Stieg brann för Expo och förblev dess motor ända in i det sista.

Han var erfaren, allmänbildad och historiskt kunnig som få. Ofta rastlös, men ytterst tålmodig när det krävdes. Aldrig kaxig, men synnerligen skärpt, vare sig han föreläste för Scotland Yard eller stökiga skolelever.

Jo, Scotland Yard. Stieg var verkligen en expert på sitt ämne. Han hade studerat det i 30 år, och genom ett europeiskt antifascistiskt nätverk har Expo också länge haft stor kännedom om vad som händer utomlands på den högerextrema kanten.

Stieg var en skicklig föreläsare. Och han kunde skriva, efter 20 år på TT. Till nyligen hade han bara producerat fackböcker, men han blixtrade till i sin bästa ålder, och hade just "för nöjes skull" skrivit färdigt tre helt geniala deckare som Norstedts förlag köpte på stående fot.

Redan innan böckerna tryckts har de sålts vidare till Tyskland och rönt ett våldsamt intresse bland förlag i andra länder.

Ett förbannat öde är det, och en djup sorg, att Stieg själv aldrig fick uppleva den kommande framgången. Han bara dog och försvann.

Kanske oroade sig Stieg ibland lite för mycket för skötebarnet Expo. Det hade han inte behövt. De yngre journalisterna i redaktionen har lärt sig mer av honom än han själv kunde ana. Nu kör de vidare i hans tradition.

Expo har ett mycket stort arkiv med material om högerextrema och så kallade nationella rörelser i Sverige från Andra världskriget fram till idag. Jobbet på redaktionen är mer välorganiserat än det var för åtta år sedan då tidningen lät tala om sig i hela Sverige.

Det var efter en hatkampanj från nynazistiska grupper där medarbetare och återförsäljare av tidningen mordhotats och tryckeriet vandaliserats.

Då lät Aftonbladet och Expressen trycka tidningen och sprida den i 800 000 exemplar. Sedan dess har uppmärksamheten varit mindre, men arbetet har gått vidare.

Expo är en unik institution som tar fram underlag för information om högerextremism som sedan används i undervisning på skolor, i massmedia och av demokratiska politiska partier.

Som andra ideella organisationer har Expo stundtals haft svårt med finansieringen. Att Expo kan driva och utöka verksamheten är inte givet. Det kostar arbete och pengar att forska vidare. I sin tur kräver det stöd från dem som sympatiserar med Expos syften.

Det nya numret av tidningen är fullmatat, bland annat med all information om sönderfallet inom nationaldemokraterna.

Prenumerera, och stöd stiftelsen Expo på postgiro 13 67 32-5.

Robert Aschberg