Drömmen var att byta ut kronan mot francen
Hermans historia
För några år sedan var det nära att den svenska kronan byttes ut mot euron.
I dag, då euron är i gungning, är det många som drar en lättnadens suck över att vi har kvar vår gamla svenska krona. Ändå var kronan från början inte alls vår – utan dansk och inte heller särskilt gammal som svenskt mynt.
Sverige bytte ut riksdalern mot kronan den 1 april 1873 därför att Sverige, Danmark och snart också Norge gick in i en valutaunion. Alla tre länderna skulle ha kronor och öre. Det ena landets valuta skulle gälla även i de andra. Valutaunionen fungerade utmärkt fram till första världskriget.
Historien om kronan har flera roliga poänger. Sverige hade aldrig tidigare haft kronor, det var en dansk valuta. Danskarna hade fått namnet från det gamla franska guldmyntet couronne, som cirkulerade under högmedeltiden. Ören hade vi däremot haft sedan vikingatiden.
I Sverige handlade vi med många olika både inhemska och utländska valutor som cirkulerade parallellt. Det svenska valutasystemet var faktiskt ett av Europas mest invecklade.
De första svenska mynten präglades redan på 990–talet av inkallade engelska myntmästare. Under seklens gång har vi handlat med örtugar och mark, med daler, med karoliner och med kopparklippningar. Dalern blev år 1776 riksdaler och delades då upp i 48 skillingar. Vi har tidvis haft skrymmande kopparmynt, det största vägde hela 19 kilo och har kallats världens största mynt.
Kring 1870–talet användes fortfarande i stor utsträckning danska kronor i södra Sverige, och svenska sedlar var populära i Köpenhamn. I Norge, som då var i union med Sverige, samlade man gärna på danska silvermynt eftersom norska mynt då inte var så lätta att handla med i utlandet. Det var därför lätt att genomföra den nordiska valuta-unionen.
Men innan den kom till var det många svenska bankirer och kapitalister som drömde om en helt annan, större valutaunion. Drömmen var då att Sverige skulle slänga riksdalern för den franska francen!
Frankrike var fram till 1870-talet den ledande nationen i Europa, och därför ville många länder vara med i vad som då kallades den latinska myntunionen. Dit hörde Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz och dit ville i synnerhet bankiren A.O. Wallenberg även ansluta Sverige.
Wallenberg motionerade om detta i riksdagen, men de ansvariga svenska politikerna reagerade på traditionellt, svenskt sätt med stor försiktighet. Man gjorde som man alltid gjort: krävde ytterligare utredningar. De flesta av ledamöterna i riksdagen ansåg att tanken var intressant men att ”tiden kanske inte var riktigt mogen”. I stället skickades Wallenberg som svensk delegat på flera internationella valutamöten.
Planerna på en svensk anslutning gick ändå framåt. Man beslöt att den svenska francen skulle heta Karl XV carolin, vilket var lika med tio franc i guld. En franc skulle indelas i 100 cent. Det tillverkades även ett antal Karl XV caroliner och de mynten är i dag enormt värdefulla på den numismatiska marknaden. Det graverades för övrigt av Sveriges absolut första kvinnliga statsanställda, fru Lea Ahlbom, anställd som chefsgravör på Kongl. Myntet från 1853.
Drömmen om den latinska myntunionen krossades då Frankrike besegrades i 1870–1871 års krig mot Preussen. De tyska trupperna marscherade då in i Paris och ställde upp sina kanoner på Montmartre, och i Spegelsalen i slottet Versailles utropades den segrande preussiske kungen till Tysklands första kejsare. Den franske kejsaren Napoleon III avsattes och tvingades lämna Frankrike, som gick in i sin tredje republik.
Segern blev startpunkten för det nya starka Tyskland, som växte fram som Europas nya militärmakt och snabbt blev världsdelens ledande industri- och kulturnation. Det var efter det kriget som de svenska politikerna började drömma om en nordisk valutaunion i stället. Ingen talade längre om den latinska myntunionen.