Imponerade vidrigt att förvärra konflikten i Israel och Palestina
Nästan alla krönikörer i Sverige har skrivit en krönika om det som hänt och händer i Israel och Palestina just nu.
Men bara en! För få orkar skriva två. Det är nämligen ett otacksamt ämne. Man ses antingen som partisk, inte tillräckligt partisk eller som ryggradslös som inte tar ställning.
En vän till mig sa att han inte läst min krönika i ämnet eftersom han inte ville bli arg. Vilket i och för sig var både vänligt och klokt av honom. Jag själv råkade se rubriken på min mors krönika rörande det hela och gillade inte vad jag såg.
Eftersom den var bakom betalvägg sms:ade jag henne att skicka den till mig.
Är någon arg? frågade hon tillbaks. Inte än, sa jag, men mycket möjligt snart.
Läste och blev inte jättearg men verkligen inte glad.
Själv vet jag inte om det varit någon reaktion överhuvudtaget på vad jag skrev eftersom jag inte läser kommentarer. Gillar ju beröm men är inte så förtjust i kritik. Vid det dilemmat så tycker jag att man antingen tar till sig båda eller inget av dem. Så jag har valt inget.
Sen vet jag att om man verkligen gjort något riktigt bra eller riktigt uselt så kommer det att komma till ens kännedom ändå. Nu är det inte helt sant när jag sa att jag inte fått någon reaktion på vad jag skrev. En reaktion har jag fått ta del av. Fått ta den rakt i fejan faktiskt.
Det var min flickvän som upplyste mig om vad hon tyckte om det jag skrivit och det hon tyckte var att det var skitdåligt. Dåligt, men inte bara dåligt, utan också framfört på ett fegt sätt. Skitdåligt och fegt alltså, men det slutade inte där.
Den var dessutom skadlig. Jag hade med det jag skrivit faktiskt förvärrat konflikten. Det var tufft att ta, ska jag erkänna. Och innan ni dömer ut mig som ett mähä som inte kan ta kritik – pröva själva att titta er i spegeln och högt säga att ni är skitdåliga, fega och att ni har förvärrat konflikten i Israel och Palestina. Det är nästan imponerade vidrigt att lyckas förvärra den konflikten. För den är ju riktigt rejält dålig som den är redan.
Har man förvärrat den finns det ingen god gärning i världen som kan återställa karman.
Jag läste någonstans att det inte behöver vara ett problem för par med olika politiska åsikter att ha ett bra och välfungerande förhållande så länge som de delar samma grundvärderingar. Vilket får mig att tro att det inte kommer vara direkt smooth sailing för de par där den ena har förvärrat Mellanösternkonflikten.
Visserligen stod det i samma artikel att heta diskussioner och diametralt olika åsikter i brännande frågor nästan kunde fungera som ett afrodisiakum i ett förhållande, men då tror jag vi snackar om sånt som skattenivåer eller huruvida katederundervisning är bra eller ej. Och inte att den ena givit sitt tysta medgivande till vad den andra påstår är ett folkmord.
Nu talar jag ju lite i egen sak här men jag vill flika in att det inte heller är helt lätt att leva i tvåsamhet med en rabiat judehatare.
Som ni hör har det varit ett par tuffa veckor i den lilla familjen. Tillslut slöts det i alla fall fred mellan oss och båda erkände den andres poänger, även de som gjorde ont. Men det som jag egentligen tror fick oss att sluta upp var den äckelkänsla som börjat infinna sig.
Äcklet över att vi tagit en konflikt med död och lidande och förvandlat det till någon sorts grotesk fotbollsmatch där vi satt på varsin läktare och skrek oss hesa, trygga i vår vetskap om att vi aldrig själva skulle behöva gå ut på planen.