Ghezali bör inte lita på regeringens stöd
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var polsk fest på ön häromdagen och konferencieren, en rödmosig slyngel med mohikanfrisyr, var så full att han inte kom ihåg vem som vunnit den senaste tävlingen.
Tävlingarna var också lite lattjo. En ljudtekniker vann ett pris för att han var snabbast på att fylla en vattendunk. Själv
förärades jag en tom plånbok för att jag läste upp en text på polska utan att begripa vad orden betydde.
Det var en massa andra tävlingar också, men grekerna vid bordet bredvid skrek så mycket att vi inte kunde följa dramatiken.
Våra olympiska vänner är hur trevliga som helst, men de ropar "Malacka" hela tiden, vilket inte ska feltolkas. Det är nämligen inte ett tecken på att de behärskar den lokala geografin, utan i själva verket det mest frekventa ordet i modern grekiska.
En central kötted, helt enkelt, som betyder runkare. Vi är ungefär 200 personer som inte hör hemma här på ön; en slags resande cirkus som gör en internationellt känd dokusåpa åt tv-kanaler i tre länder samtidigt.
Det går snabba båtar fram och tillbaka med folk och utrustning i skärgården här nästan dygnet runt.
Och apropå båtar vill jag meddela att en 10-meters sjövärdig och ganska välbyggd styrpulpetbåt med dubbelskrov och en 200-hästars tvåtaktsutombordare kan inköpas sprillans ny för runt 170 000 kronor här nere. En enklare båt på åtta meter med samma maskin får man för cirka 80 000 kronor.
Båtar är skattefria i Malaysia - ett tecken på kultur. Allt annat är också billigt.
Fina gymnastikskor som kostar 600 spänn hemma går för en hundring här.
De värsta digitalkamerorna kostar ungefär hälften mot hemma. Vitvaror, datorer, köksutrustning, stereoanläggningar kostar mindre än hälften. Mat, kläder, bostäder, bilar - löjligt låga priser på alltihop.
En del saker är så billiga att det inte hänger ihop. Man kan köpa dvd-filmer och cd-skivor för femton spänn. Microsofts värsta och dyraste kontorsprogram kostar tusentals kronor hemma, men säljs för några tior här - alla samlade på en dvd-skiva. (Just när det gäller film, musik och datorprogram rör det sig förstås om en jättelik stöld. Allting är ju piratkopierat).
Man bör dock pruta hårt när man handlar, eftersom priserna varierar kraftigt mellan olika försäljningsställen.
I öns lilla butik gäller precis samma marknadskrafter som på fastlandet.
Tillgång och efterfrågan. Ta tofflor till exempel. Om man går till den skinntorra farbrorn och den lilla tanten så kostar nya flip flop-tofflor motsvarande fem kronor och femtio öre. Men de finns bara i extrema storlekar. De som har normala fötter får betala åtta kronor. För begagnade plasttofflor.
I vilket fall som helst är internet igång igen på ön, efter ett blixtnedslag som slog ut kontakten med omvärlden i tolv dagar.
Nu läser vi att kubasvensken Mehdi Ghezali kommit hem igen, efter det att USA:s högsta domstol slagit fast att de som sitter fångade på
Guantanámobasen har rätt att få sin sak prövad i amerikansk domstol.
Det lovar gott för ett historiskt skadestånd. Folk har ju fått miljonbelopp i USA för att de bränt sig på kaffe.
I logikens namn borde Mehdi Ghezali kunna sikta väsentligt mycket högre. Han bör dock inte lita ett dyft på den svenska regeringen som stöd. Den vet förstås att det är åt helvete men väljer ändå att huka.
Och till skillnad från i Sverige så får advokaterna i USA ta procent på skadestånd de drar in. Lita på dem i stället. Snart kommer de riktigt slipade lagvrängarna där borta stå på kö för att hjälpa kubasvensken.
Vi läser också att upprörda medborgare hotar Mehdi Ghezali för att han flugit hem med regeringsplanet.
Eftersom Mehdi Ghezali själv av fullkomligt solklara skäl inte hade en chans att välja färdsätt drar vi slutsatsen att de som nu hotar honom antingen är
extremt dumma i huvudet, och/eller organiserade högerextremister.