Vi är de enda nyktra denna jävla söndag

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mannen är äldre, men antagligen yngre än sitt utseende. Hans såriga knogar vitnar mot bardisken medan Kinakrogens kypare försöker koppla ett grepp om hans armar.

– Han tog mig ju på kuken!

Klockan är inte ens tre på eftermiddagen, en söndag, jävla söndag, vid Zinkensdamm, men vi är de enda nyktra.

Jag och Kristofer sitter vid ett bord längst in i hörnet. Currykycklingen är seg och sväller i svalget. Smakar för mycket. Jag dricker vatten. Det smakar ingenting.

Ingenting smakar bäst.

Vi sitter tysta. Runt oss sitter män och kvinnor som jag inbillar mig har naggats av både livet och Försäkringskassan, men som jag aldrig skulle våga prata med. Jag hinner tänka att det känns som att sitta mitt i en novell av Charles Bukowski, men lovar mig snabbt att aldrig låta en så jävla enfaldig tanke lämna mig.

Mest av allt skäms jag.

Någonstans mitt i all kvävande trygghet har jag nog närt en längtan efter att vara på botten; en inte så lite tonårskokett längtan efter att leva med ord, barfåglar och billigt öl som sällskap.

Lika snabb har jag alltid varit att uttrycka min sympati för samhällets svaga.

Sedan sitter man där på en sunkig Kinakrog, en söndag, jävla söndag, i april, och en man med såriga knogar och dåliga tänder ropar att någon tagit på hans kuk. Det luktar svett och rökrum. Mannen förstår för sent att han är förlorad, kyparen är starkare, eller i alla fall nyktrare, och drar ned honom på golvet med en duns.

Kristofer stirrar ned i jasminriset och säger:

– Det är lättare att sympatisera med underklassen på avstånd.

Det slår mig att vi är som Sergels torgkramarna. Polotröjorna som vurmar för varenda svartvit gatsten – men som på vägen därifrån byter tunnelbanevagn så fort en tandlös kommer fram och skramlar med pappmuggen.

Vi skäms.

Medelklasspojkar, uppväxta med säkerhetsbesiktigade lekplatser och välansade gräsmattor, rundpingis och pannkakor, men ändå spottar vi oneliners med var sin inbillad snara runt halsen.

Vi lyckas inte ens fylla rummen som vi amorterar så duktigt på.

– Det var inte mitt fel den här gången, väser mannen på golvet.

Jag tittar mot honom. Han viker inte ned blicken. Ögonen är rödspruckna.

Han kan vara någons pappa. Någons son. Han skulle kunna vara Jesus.

Ronnie Sandahl