Hey dude – vart tog engelskan vägen?

Anders Westgårdh

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-07-19

Bara några minuter ­efter att USA förlorat den dramatiska finalen i damfotbolls-VM blev Pia Sundhage intervjuad av ett TV-bolag som jag uppfattade som CNN. Ameri­kanskt var det i alla­ fall, och det var Pia också­. Hon ­bräkte på som om födelse­orten Ulrice­hamn egentligen ligger i Mellanvästern och som om hon var uppväxt på pancakes i stället för pannkakor.

Hon pratade alltså amerikanska. Det språk som förr brukade kallas engelska.

Visserligen lyckades den g­oda Pia vricka tungan så att hon bitvis lät som låtsas­språket i Hasse Alfredssons gamla ”Cowboysnack”, men det är ingen tvekan om att hon talar mer amerikanska än engelska.

Precis som de flesta av oss numera gör. Eftersom ameri­kanskan är den nya engelskan.

Den brittiska engelska som fortfarande är referens­punkten då språklärare under­visar svenska grundskoleelever, är i realiteten snart lika utdöd som latinet. Och hur skulle den kunna konkurrera? Unga i dag översköljs av en tsunami av amerikansk populärkultur där själva språket – engelskan – knappt går att härleda till sitt ­ursprung med tydlig ­diktion och proper ordföljd.

Det viktigaste  i nutida amerikanska är att ­bräka och överbetona r:en. Det näst viktigaste är att överutnyttja ­vissa nyckelord som till exempel ­dude, like, ­whassup, douchebag ­eller fuck. Om man behärskar dessa fundamentala ord kan man klara sig långt, det vill säga undvika att bli omedel­bart avslöjad som svensk.

Det klarade inte Karl-­Oskar och hans utvandrare. Eftersom de inte hade tillgång till varken Vänner, ­Family Guy eller ens rap­musik var de praktiskt ­taget chanslösa när de steg i land i det nya landet.

Desto bättre går det för ­Joel Kinnaman, en invandrare av en helt annan kaliber. Han är en av numera ganska många svenska kulturarbetare (sic) som slagit igenom i Hollywood och USA. I aktu­ella serien The Killing spelar han en snut som ut­reder mordet på en ung flicka. Hans amerikanska är klockren, det vill säga sluddrig, slarvig och full av jargong.

Språkmannen Fredrik Lindström berättade att han ­brukar använda köksredskap­ för att avslöja om svenskar­ verkligen är duktiga på engel­ska. Okej, vad heter ett durkslag? En kastrull? En visp? Ett skafferi?

Så där kan vi ­gamla språk­snobbar hålla på. Men för den som har amerikanska som engel­ska ­spelar det ­ingen ­större roll.

De använder ju ­inte ens bägge besticken.