Morgan Johanssons plan var försenat och reportrarna muttrade
Tolv generaldirektörer rullade tummar och journalisterna muttrade irriterat.
Tanken var att Morgan Johansson skulle ta åt sig en del av äran för storslagna framgångar i den myndighetsgemensamma kampen mot den organiserade brottsligheten, men justitieministerns flygplan var försenat.
Den lilla salen med den dåliga luften i Polishuset i Stockholm var proppfull med reportrar och fotografer och myndigheternas pressnissar tittade i sina mobiler, viskade till varandra och gav vaga besked.
Det påstods att hela presskonferensen skulle bli en kvart försenad. Det påstods att den skulle börja utan justitieministern. Det påstods att Johansson skulle ansluta.
Tre minuter efter utsatt tid gjorde rikspolischef Anders Thornberg och riksåklagare Petra Lundh entré och ställde sig vid varsitt bord invid en vägg. Någon fyllde på vatten i deras glas.
De fyrade av den ena siffran efter den andra om vad tolv myndigheter gemensamt lyckats åstadkomma i fjol och såg ut att göra sitt bästa för att få resultatet att framstå som framgångar.
– Men än 440 år i fängelse inom ramen för samarbetet...
– 60 miljoner återkrävt av Försäkringskassan...
– 80 miljoner beslagtaget av Kronofogden...
En deppgök skulle möjligen invända att dessa summor låter en smula blygsamma, den organiserade brottsligheten är trots allt en mångmiljardindustri, men jag antar att det är glädjande att alla dessa myndigheters gemensamma ansträngningar trots allt ger något resultat.
– Notera att vi koncentrerar oss på de ledande personerna i de kriminella nätverken, påpekade rikspolischefen, en tålmodig man som inte heller i dag försummade att påpeka att nyrekryteringen måste stoppas om kampen mot gängen ska bli framgångsrik.
– Varje år rekryteras ungefär 1000 nya ungdomar till nätverken. Det är tre om dagen.
Klockan tickade, minut lades till minut. Var i helvete var justitieministern? Pressnissarna tittade djupt i sina mobiler, men gav inte ens vaga besked längre.
Det här är annars regeringens nya paradgren. Någon stackars myndighetsrepresentant släpas alltid in då en minister ska hålla presskonferens. Det är Folkhälsomyndighetens generaldirektör hit och ÖB dit.
Å ena sidan framstår statsrådet som handlingskraftig och förtroendeingivande då han eller hon står på podiet bredvid myndighetschefen.
Å andra sidan skickas också en inte oväsentlig signal ut: eventuellt rådande elände är inte regeringens fel, ansvaret är myndighetens.
Dags för enskilda intervjuer. TV 4 och SVT var på hugget. En 70 sidor tjock rapport i fyrfärg delades ut.
Jag bläddrade förstrött, men gav upp redan halvvägs genom inledningen. Smaka bara på följande formulering:
”Primärkällorna till denna återrapportering består av kvantitativa och kvalitativa underlag: statistik, beskrivande skriftliga kommentarer samt erfarenhetsinhämtning genom främst enkäter”.
Men så är detta en show som hålls en gång om året och som i ärlighetens namn brukar vara tämligen slätstruken.
Några hyfsat högt uppsatta men för de flesta fullständigt okända chefer på Försäkringskassan och Skatteverket håller låda en halvtimme och ger journalisterna material till halvkorta artiklar långt bak i tidningen eller inslag i slutet på tv-nyheterna.
Men i år var tanken att det skulle vara annorlunda. Valår! Rikspolischefen, riksåklagaren och justitieministern!
Precis när intervjuerna var överstökade och reportrar och fotografer började packa ihop ramlade Johansson in med sitt entourage.
– Jag har tolv generaldirektörer som väntar, sade han andfått och släntrade vidare.
En kort frågestund utlovades efter briefingen. DN och Aftonbladet dröjde sig kvar.
Det började snöa. En flash i mobilen, brand i båt vid Söder Mälarstrand. Det slutade snöa.
Trekvart senare kom politikern ut igen.
- Varför var planet försenat? frågade jag.
- Det får du fråga SAS om. Jag kom till Sturup och fick veta att avgången skjutits fram en halvtimme. Sen kom ett nytt besked. Ännu längre försening, svarade Johansson.
- Du missade tv-kamerorna.
- Det gör inte så mycket. Jag får ändå så mycket uppmärksamhet.