Att gräva gropar – ett jobb för män

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har aldrig ägt en borr.

Inte heller en spade eller ett jaktgevär. Aldrig spikat upp en hylla. Jag har sett till att ha mer eller mindre stadigt sällskap varje gång möbler från Ikea ska skruvas ihop. Jag blir stolt när kvinnor säger att mina händer är lena som en liten flickas.

Men någonting händer i mig när jag ser en grop.

Något brister.

Nuförtiden brister det ganska ofta. Man har nämligen grävt en grop i trottoaren utanför Zinkensdamms tunnelbana. Varje morgon ser jag en liten samling av sammanbitna män stå lutade över sina spadar. Men endast en av männen ser ut att faktiskt ha betalt för att stirra på gropen.

Det finns de som hävdar att det är därför man bygger staket runt byggarbetsplatser. Annars skulle varje bygge vara överfullt av män som prompt vill vädra sina åsikter om allt från cementblandaren till vinkelslipen.

Det är som med männen i Susan Faludis bok ”Ställd”, plågade och utsatta män som plötsligt saknar en uppgift, som inte längre upplever att deras manlighet är behövd i ett nytt samhälle.

Den kunde lika gärna handlat om att gräva gropar.

Jag kommer att tänka på alla dessa unga manliga reklamare/journalister/konstnärer jag hört pladdra på om hur skönt det vore att få jobba med kroppen, som grovjobbare, att göra ett hederligt dagsverke. Slippa den där modebloggen, slippa vara kreativ för att sälja den där salvan mot fotsvamp. Och ögonen blir lite glansigare, och en vodka lime till, och sen kan de riktigt se sig själva sitta där i blåställ och äta medhavda skinksmörgåsar med motoroljiga fingrar.

Ja, plötsligt är de i stort sett virke nog att platsa i valfri Bukowski-novell.

Gropgrävare av rang.

Working class heroes, hela bunten.

På gymnasiet hade jag några kompisar som en kväll gick ut på baksidan och grävde en grop i gräsmattan.

Jag har svårt att tänka mig att det fanns något mål, någon mening, större än själva grävandet.

En manlig uppgift.

Och nu drabbas jag varje morgon av en längtan. Att strunta i dagens skrivande. Stanna en stund vid gropen istället. Peta lite med en spade. Muttra något passande.

Och varje morgon försöker jag, medan jag trampar ned i tunnelbanan, minnas vad mina vänner faktiskt gjorde med gropen de grävde i gräsmattan.

Det dröjer några dagar. Sedan minns jag.

De grävde igen den.