Alla mina dagar har blivit något slags kvinnodagar

Natalia Kazmierska

Undersökande reporter

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-03-08

Jag tänker faktiskt inte fira åttonde mars på något särskilt vis i dag.

För numera är alla mina dagar ett slags kvinnodagar.

Det är inget som har skett medvetet. Men jag är lite ­besatt. Jag ägnar mig i stort sett bara åt att tänka på, prata om och odla intresse för kvinnfolk.

Nästan alla böcker jag har läst de senaste åren har varit skrivna av författare med könstillhörigheten kvinna. Jag plöjer alster av Svetlana Aleksijevitj och Alice Munro. På nattduksbordet ligger just nu en 800-sidorslunta av Donna Tartt.

Spelar det någon roll att de är just damer? Nej, inte ­direkt. De bara råkar ­skriva bäst.

På tv knarkar jag serier som ”Girls”, kvinnofängelsedramat ”Orange is the new black” eller feminist-thrillern ”Top of the lake”. Visst, även ”House of Cards”. Men det är bara för att Robin Wright är makalös i rollen som Claire Underwood, för övrigt den mest intressanta karaktären.

Av samma anledning så kan jag se halvbra filmer – ofta regisserade av män – endast för att jag har en girlcrush på skådisen Jennifer Lawrence.

Det har inte alltid ­varit så här.

Som tonåring levde jag i en värld full av Nirvanaskivor, hafsigt upptejpade Kevin Costner-planscher och träiga romaner av Paul Auster. Enstaka Whitney Houstons eller Madonnor fick slå sig fram med machete i machodjungeln.

Nu ser jag bara donnor var jag än tittar, som i ett romantiskt skimmer med blinkande hjärtan runt om. Kvinnor som beundrar andra ­kvinnor, som i sin tur hyllar systerskapet. Jill hänger på verandan med Titiyo. Beyoncé citerar Chimamanda Ngozi Adichie, nigeriansk poet. Hundratusen kvinnor delar Liv Strömqvist-­strippar och Tina Fey-klipp i sociala medier.

Nej, det handlar inte om att killarna trängs ­undan. De verkar bara ha blivit osynliga.

Även för männen själva.

Jag försökte komma på ­någon manlig förebild som älskas av andra män på samma sätt som många ­tjejer i dag sätter, säg Lena Dunham eller Rihanna på gyllene piedestal.

Zlatan? Det var den enda mansperson jag kunde komma på som har så trogna lärjungar att det räcker med att nämna namnet för att folk ska se förälskade ut.

Avsaknaden av bra föredömen och idoler – kan inte det också vara en orsak till den så kallade ”pojkkrisen”, de för­lorade unga männen som halkar efter i samhället?

Det finns inte längre någon som peppar dem att ­kämpa.