Mordvågen besvärande för regeringen

Poliser på plats efter att rapartisten C.Gambino skjutits till döds på Hisingen.

Känd artist mördad, ropar de senaste rubrikerna.

Tidöpartierna kan få det svårt i nästa val om inte deras kriminalpolitik börjar ge resultat.

Med mindre elegans trumpetade framträdande moderater och deras svans i går att Norrköping inför Sveriges första säkerhetszon.

Det är fullt begripligt att regeringen vill lyfta fram detta nya regelverk, men med tanke på att det var ett dubbelmord som fick polisen att använda verktyget hade en viss återhållsamhet varit smakfull.

Samtidigt som justitieminister Strömmer sitter i morgon-tv och radio och brer ut sig om säkerhetszonernas förträfflighet, kommer så rapporter från Göteborg om ännu en avrättning.

Offret denna gång är en känd artist, vilket bland annat kommer att resultera i rubriker av en helt annan storlek än de som redaktörer i gängmordens Sverige numera vanligen sätter efter en uppgörelse i kriminella kretsar.

17 dödsskjutningar hittills i år. Marginellt färre än under samma period förra året. Mörka siffror för Sverige. Besvärande siffror för den som hävdar att nationen är på rätt väg sedan Tidöpartierna tog över.

En renlärig högerpartist kan i och för sig sannolikt finna viss tröst i att statistiken var ännu dystrare under den förra regeringens tid.

Mellan den 1 januari och 31 maj 2022 sköts 31 personer ihjäl, för att nämna en siffra.

Men för en befolkning som vill se ett slut på de blodiga uppgörelserna är sådan statistik av mindre betydelse än att tidningar, radio och tv sedan regeringsskiftet har rapporterat om strider inom Foxtrot, mammor till gängledare som blivit mördade, barn som hittats ihjältorterade i skogar och klantiga unga torpeder som skjuter ihjäl någon annan än den som uppdraget gällde.

Hoppingivande är dock att polisen har ryckt upp sig: i exempelvis Stockholm har uppklaringen av mord och mordförsök gått från två till sex av tio.

Men om vi ska tro polischefer handlar utvecklingen snarare om förbättrade arbetsmetoder än om lagändringar och nya verktyg.

Svårt med andra ord för regeringen att slå sig för bröstet med, även om vi inte behöver betvivla att försök kommer att göras.

Gunnar Strömmer.

Att oppositionen larmar och gör sig till och gläfser om att ingenting blir bättre behöver dock inte Strömmer & co ligga sömnlösa över.

Den normalbegåvade väljaren förstår nämligen att utvecklingen tar tid att vända och att inga drastiska förbättringar går att förvänta sig över en natt.

Men det mänskliga tålamodet tenderar att vara allt annat än oändligt.

Och de väljare som har lagt sin röst till höger förväntar sig att statsminister Ulf Kristerssons ord betyder någonting:

”För den regering jag leder är ingenting viktigare än att få ett slut på det här vansinnet.”

I höst går Sverige in i mandatperiodens andra hälft. Under den perioden måste i vart fall en viss ljusning ske.

Säkerhetszoner, löften om anonyma vittnen, straffskärpningar, nya lagar om avlyssning och buggning.

Tidöpartierna, som har gjort kampen mot den organiserade brottslighet till sitt stora projekt, måste förr eller senare börja visa resultat.

Annars får de det riktigt besvärligt i nästa val.