För många saknar förmågan att tacka nej
Det var någon gång under förra året som det började lyftas varnande fingrar för vart det offentliga samtalet var på väg.
Aldrig förr har invektiv och uppsåtliga missförstånd studsat runt med samma kraft i debatten, om man ska tro dem som oroar sig. De som pratar om ett ”förgiftat samtalsklimat”, men som påfallande ofta själva står på endera sidan och piskar upp stämningarna när skitstormen träffar fläkten.
Man ska inte raljera över hat och hot i sociala medier, men den här nykomponerade bönen om ”ömsesidig respekt” från några av landets mest profilerade politiska skribenter känns onekligen en smula skenhelig. Samt tråkig. För hur rolig är en debatt utan sting?
Personpåhopp – och för den delen rena karaktärsmord – har haft sin plats i de flesta offentliga samtal i historien. Men att förolämpa snyggt är en konst som få i Sverige behärskar. Ännu färre klarar av att parera ett tjuvnyp och bida sin tid för att leverera en giftig serveretur när tillfället är rätt. Det är ju så mycket lättare att tjafsa om vem som kastade första skopan sand.
Men kanske är debattens största problem den flagranta oförmågan att identifiera rätt kombattanter i rätt forum.
Det beror till viss del på att alldeles för många i svensk offentlighet saknar impulskontroll och förmågan att tacka nej när någon bereder dem utrymme att uttrycka en åsikt. Det beror kanske ännu mer på att svenska opinionsbildare är livrädda att missa nästa stora samtalsämne i stugorna.
Under förra årets första dagar dominerade de sexuella trakasserierna i Köln nyhetsflödet. En extremt komplex händelse som snabbt urartade i ett sandlådekrig med Sveriges ledarskribenter på varsin sida, där, i grova drag, de till vänster slog fast att det var ett mansproblem och de till höger ett invandrarproblem. Vad till exempel barnpsykologer och maskulinitetsforskare ansåg om orsakerna försvann i flödet, eftersom problemet blev en så perfekt dramaturgisk game changer från höstens generösa flyktinglinje.
Under våren skulle nästa heta potatis kidnappas av tyckonomin, då diskussionen om svenska värderingar från ingenstans seglade upp på agendan.
Enter: Nationalromantiskt berusade rikspolitiker, vars dagjobb är att stifta lagar och regera landet. Etnologer och idéhistoriker, som möjligen hade kunnat leverera mer än indignerade brösttoner och populistiska lockrop i frågan, fick snällt stå åt sidan.
Sedan flöt det på. Legitimiteten i Bob Dylans nobelpris kommenterades av kvinnor som blivit dumpade av Dylan-män och Black lives matter-rörelsen avfärdades som ett tankefel av den punschhöger som fram till 2016 aldrig hört talas om postkolonial teori.
Att året avslutades med tidernas mest gymnasiefilosofiska spörsmål, det om huruvida viljan att hjälpa andra i själva verket är en egoistisk handling, i SVT:s underhållningsprogram Opinion Live var förstås bara logiskt.
Jag vet något om hur det är att bli ombedd att värka ut en åsikt om de mest skilda ämnen. Hur gott klickstinna debattredaktörers smicker kan smaka.
Ibland får man bara ta ett djupt andetag när det ringer och säga ”tack för visat intresse, men nej tack”.