Bomfalleralla, plötsligt har jag en främlings hand i min
Mitt midsommarfirande här på Gotland liknade nog ert. Runda damer bakom smalbenta bord med kaffeförsäljning och bulle. Ett lotteri, fem kronor lotten, egendomliga priser står uppradade på bordet. Filtar utströsslade över ängen och kaffe i plastmugg och hembakt sockerkaka och jordgubbar.
Alla har gjort sig fina, vattenkammade hår, strukna skjortor. Någon apart typ har folkdräkt, högdraget sveper hon genom området och visar upp sig. Kvinnor binder blommor i stången, men när det är dags att resa den så för männen vänligt men bestämt kvinnfolket åt sidan, för det här är karlagöra. Etthundra kvinnor och barn applåderar när stången står. Dags för dans!
Högtalarsystemet svajar när det kommer vindar, men den uråldriga dragspelaren har tryck i rösten när han sjunger. Vi dansar ”Små grodorna”. Vi är många runt stången. Det doftar fika i munnen hos dem som dansar förbi.
Vi ler mot varandra när vi möts i ringarna, det finns en känsla av gemenskap här, inte för en sekund tänker vi på att detta eventuellt är fånigt, att vi faktiskt står och hoppar jämfota runt en kuk av löv.
Kanske är det för barnens skull som det känns så självklart. De tycker ju att det är så roligt, och det är därför vi inte bara uthärdar, vi till och med trivs med varandra.
Men så händer något.
Det är bomfalleralla och sedan dansa andra hållet, andra hållet, andra hållet, lej. Och det blir lite rörigt i skiftet av riktning och när ringen åter ska bildas så famlar jag efter mina barns händer, men de står inte att finna.
I stället ser jag i ögonvrån hur en främlings hand närmar sig min. Den sträcker sig mot mig. Och jag kan ju inte göra någonting. Det är bara att ta den. Och plötsligt är all känsla av värme borta. Det blir kallt och tomt och obeskrivligt obehagligt.
Jag vill inte vara här.
En främmande hand i min.
Tiden står stilla. Jag håller löst i den främmande handen, den är kall, nästan klibbig och det är min med. Och dansen går, det tar aldrig slut, andra hållet, andra hållet, och där och då vill jag dö, och först efter en ocean av tid - jag kan spela vio-lio-lio-lin - jag är fri.
Och jag lämnar ringen, försvagad, utmattad.
Nästa år ska jag lägga midsommarlunchen före dansen runt stången, så att om detta händer igen så har jag i alla fall tre bra nubbar i kroppen.