Tonårshjärtan bör hanteras varsamt
Jag sprang på Rashid i trapphuset en kväll. Han såg ut att vara i sena tonåren, söt, och jag kom på mig själv med att tänka att det är tur att jag inte är femton år yngre.
Eller tjugo.
– Visst är det ni som brukar spela piano? Det hörs in till mig, jag brukar ligga och lyssna på kvällarna. Jag spelar faktiskt också, kan jag inte få komma förbi någon dag och prata lite, undrade Rashid.
– Kanske det, svarade jag, lite besvärad av hans rättframhet och ursäktade mig och trillade ut i Parisnatten.
Några dagar senare hittade jag en lapp i min brevlåda. ”Svara på samma sätt om du vill träffas. Men vik ihop lappen ordentligt innan du lägger den i brevlådan, jag bor hos mina föräldrar.”
Rashid hade tagit vår relation till nästa steg och samtidigt börjat dua mig och jag insåg att här gäller det att sätta gränser, utan att trampa sönder tonårshjärtan.
Jag konsulterade mina vänner. Det är inte omöjligt att jag koketterade lite om min unge parisiske beundrare, men mest bad jag om råd.
Vänkretsen var enig: Inget svar är bästa svar.
Men Rashid gav sig inte. Ett par veckor och ännu en post it-lapp senare ringde han på min dörr mitt i natten.
– Jag såg att det lyste hos dig, vad gör du?
– Klockan är halv två, gissa, svarade jag.
– Ah, jag kommer förbi i morgon i stället, sa Rashid och kom förbi dagen därpå. Med choklad.
– Förlåt för i går. Ska vi ta ett glas?
Och någonstans måste man ju belöna ihärdigheten och inte äventyra grannsämjan, tänkte jag och svarade:
– Okej, men bara ett.
Jag gav Rashid 45 minuter av min tid, lyssnade på hans liv, berättade så lite jag bara kunde om mitt eget, och hade för all del ganska trevligt i min unge grannes sällskap.
– Vi borde öva in ett stycke och spela fyrhändigt, sa Rashid innan vi skildes åt och jag log lite undflyende till svar.
Sen gick några veckor. Han sågs inte till. Skönt, sa vännerna. Underligt, tänkte jag.
Men så en dag sprang jag på honom utanför huset, i sällskap av en tjej i hans egen ålder. Rashid introducerade oss lite förläget för varandra.
– Det här är min flickvän, det här är Johanna, min, eh, granne.
När det korta mötet var över tog jag trapporna upp till mig och andades ut.
Saken var ur världen och jag var lättad.
Och lite lite besviken.