Maud i stora världen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Satans mördare, muttrar hon.

Maud Olofsson står framför världens mäktigaste man med en knuten näve i fickan.

Påminner sig själv om att detta – att påverka makten, att kämpa mot orättvisor – var anledningen till att hon en gång sökte sig till politiken.

Nu jävlar, tänker hon.

Eller kanske inte.

Det var Olof Palme som sa så, satans mördare, och syftade på Spaniens Franco.

Det känns som ett tag sedan.

När man nu fastnar framför rapporter från något svenskt politikerbesök kippar man inte direkt efter andan. Man undrar snarare varför svenska politiker i samtal med världsledare alltid ser ut som charterresenärer från Torbjörntorp som av en slump råkat hamna bredvid John Travolta i hotellhissen.

I veckan var det Maud Olofsson som hamnade bredvid George Bush på en klimatkonferens.

Hon såg ut som en självsäker fjortonåring som genom en läsartävling i Vecko-Revyn fått chansen att ställa tre frågor till sin största idol. Som att hon helst ville läsa högt ur sitt nedkluddade lilla kollegieblock. Husdjur? Vilket pålägg har du helst på mackan? Favoritfärg?

Blicken sedan.

Vi har inte ens avhandlat blicken än.

Samma sorts vitvinssmorda blick har jag tidigare bara sett i Björn Ranelids signeringsköer och bland medelålders män som just intalat varandra att alla anständighetens regler har upphört på grund av ”konferensliknande omständigheter”.

En bondslug blick. Spelat koncentrerad och aningen för beundrande. Ivrig. Lite väl självmedveten.

Konferensknullarblicken.

Maud behärskar den till fullo, konstaterar jag och tittar än en gång på bilden med Bush.

Hon ser verkligen ut att tänka: Herregud, nu skulle de se mig hemma i Högfors, lilla Maud och stora George, snacka om att man har kommit upp sig i smöret, hoppas bara att någon jävel ser till att plåta oss, för vad är annars oddsen för att någon ska tro mig.

Det är en inte alldeles smickrande bild av svensk utrikespolitik.

Men helt i linje med att Maud sedan skulle komma att summera sina femton minuter med USA:s president så här:

– Han var väldigt påläst och lättpratad.

Maud hade alltså inte frågat varför Bush har satt munkavle på amerikanska klimatforskare i ett försök att kväva debatten om utsläppen. Och hon hade inte pressat honom angående Kyoto-avtalet.

Men det är klart.

Bush var ju väldigt påläst och lättpratad.

Och Maud hade kanske fullt upp med att be om autografer till hela Högfors.