Undergången är nära – eller har redan skett

Maria Å Lindvall

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-07-04

En mig närstående ekonom ringer en eftermiddag och lättar sitt hjärta: han tror inte längre på marknadsekonomin.

Han pratar om Greklands ekonomiska kollaps, frihetsrevolutionerna i arabvärlden, vänstervågen i Sydamerika och den skenande amerikanska statsskulden, oljebristen, krigen.

Det är inga konspirationsteorier, det är ekonomiska fakta.

Och det är svindlande på ungefär samma sätt som när ens bankman erkänner att han gömmer sina egna pengar i madrassen.

Den mig närstående ekonomen har tillbringat hela sitt vuxna liv inom yrken där Mammon ensam har utgjort både fadern, sonen och den helige anden. Han har sett på marknadsekonomin som en bilmekaniker ser på hjulet. Men nu säger han: slutet är nära.

Hur nära? Oljebristen kan bli den utlösande faktorn, säger han: amerikaner kommer inte kunna ta bilen till jobbet, hyperinflationen kommer göra deras dollar värdelösa.

Det är enkel matematik, revolutionen är oundviklig i ett land där den rikaste procenten kontrollerar mer än 45 procent av alla förmögenheter.

Dystopin tar form i våra huvuden. Subventionerna av mat och energi utgjorde en femtedel av Egyptens budget – eftersom mätta varma människor inte gör revolution. Sedan minskade oljeintäkterna. Och folket revolterade.

Som en rysning genom kroppen, en bekant känsla: upphetsningen inför nuets betydelse. Att få vara med när historien skrivs.

Det är samma mekanismer som fick folk att twittra ”detta är en historisk dag!!!” när Mubarak avgick, fastän de en vecka tidigare inte ens hade kunnat peka ut Egypten på en världskarta.

Eller som när jag hösten 2008 såg debattprogram på CNN om kapitalismens framtid, detta osänkbara skepp. Och sedan, när Obama vann valet och man satt där med gråten i halsen, kanske mest rörd över att själv få vara med om att se världen förändras i direktsändning.

Det är bedrägligt. Historikern Peter Englund har skrivit om hur romarrikets fall år 476 i själva verket gick de allra flesta romare obemärkt förbi. Folk hade väl fullt upp med gladiatorspel och togapartyn.

Tänk om det är likadant nu, att sönderfallet redan har inträffat. Framtida historiker kanske kommer datera den västerländska marknadsekonomins död till hösten 2008. Eller ännu tidigare?

Och allt som nu återstår är tonerna från den orkester som spelar på det osänkbara fartygets passagerardäck.